Forum Neurologi


Min mamma har haft hjärnblödningar, hur kan jag motivera henne att

Hej!Min mamma drabbades sommaren 2014 av 3 - 4 hjärnblödningar, då 54 år gammal, helt utan varningstecken small det till och hon spenderade tre månader på sjukhus, gjorde flertalet operationer, låg nedsövd under många dygn, och trots att det såg väldigt mörkt ut ett tag så kom hon tillbaka. Hon har idag en shunt och flertalet stent inopererade i kärlet som brast. Hon är idag hemma, har lite problem med balansen, är hjärntrött, svårt att läsa då synen på nära håll är påverkad och får inte köra bil eller cykla men i övrigt är hon till synes frisk. Hon är dock heltidssjukskriven från sitt jobb inom hemtjänsten.
Däremot tar hon sig inte för saker. Hon är stillasittande och har gått upp säkert 30 kilo sedan hon kom hem från sjukhuset och väger idag strax över 110 kilo. Det i takt med att hon inte rör sig har gjort henne väldigt svag: hon har svårt att resa sig från soffan och orkar inte mycket. Hon bor med min pappa och deras hund i en villa i ett lugnt område. Sedan hon kom hem för 1,5 år sedan så skulle jag gissa att hon gått med på kanske 10 - 15 hundpromenader. 
Detta tär på deras relation, pappa blir irriterad för att mamma inte gör något, mamma blir irriterad för att pappa "tjatar". Jargongen hos dom är inte alltid den trevligaste, och jag förstår att man blir irriterad, från båda håll. 
Jag bor fem mil ifrån mina föräldrar, jag jobbar och har småbarn. Jag försöker ändå åka dit så ofta jag kan, åtminstone en gång/vecka. Vi har otroligt nära kontakt och hörs flera gånger dagligen. Hade de bott närmre så hade jag dagligen kunna ta med mamma på promenader och "vara på" mera, ta med henne när jag tränar eller håller i klasser (jag är instruktör själv och jobbar på gym). När vi hälsar på så får jag ofta med henne på saker, men det kräver viss övertalning men det går alltid bra. Hon KAN gå på vattenjympa, hon KAN gå på promenader, hon KAN åka och shoppa, och är GLAD när det blir av. Men initiativtagandet från hennes sida är i princip noll. De har inte många nära vänner i den kommunen de bor i, så den sociala biten är lite svår.
Under julen vägde hon sig och fick sig nog en riktig "realitycheck" men ändå finns ursäkterna: "det är ingen idé att ta tag i det innan helgerna, jag börjar sen" (inte börjat ännu), "jag har en tid hos en dietist i februari, jag börjar efter det..." Hon har även köpt en motionscykel som hon väldigt sporadiskt cyklar på. Jag hade ordnat tid hos en nära vän och mycket duktig sjukgymnast med egen erfarenhet at hjärntrötthet, hon kom och träffade honom men... Sen hände inget mer. 
Jag känner att jag har försökt "allt". Nu känner jag att, visst, hon överlevde sina hjärnblödningar, men om detta inte bromsas upp så ser jag diabetes, hjärtsjukdom, 'isolering' och annat framför mig. Det här får mig att må så dåligt: jag har ont i magen, gråter ofta om kvällarna. Fick häromdagen hör av min vän tillika sjukgymnasten som mamma träffade nyligen att "Men du. Det ÄR inte ditt ansvar. Det är faktiskt inte det. Din mamma är vuxen." Då bröt jag ihop och kände hopplöshet. Om HON inte tar ansvaret själv, ska jag bara sitta och titta på?
Hon har tre fantastiska barnbarn att leva för, hon älskar dom över ALLT annat. Hon och pappa har ett extremt starkt band och de har varit gifta i över 30 år och är "ingenting" utan varandra men samtidigt så glider de isär när de i dagsläget inte gör något tillsammans, pappa går ensam med hunden varje dag och om kvällarna sitter de framför tvn...
 
Hon måste ju vilja själv, det går inte att tvinga någon. Sjukvården har släppt henne, hon är "frisk". Har fått Fysisk aktivitet på recept men inte tagit tag i det. 
 
Hur motiverar jag henne att starta upp? Hon känns liksom lite "avtrubbad"... Jag har tänkt att hon kanske borde prata med någon, både hon och pappa, tillsammans och var för sig, men... "det är ju inte mitt ansvar..." Och tro nu inte att jag dagligen tjatar och är på henne, eller ställer orimliga krav. En fantastisk start vore att gå med på promenad med hunden någon/några gånger/vecka, så får vi ta det därifrån sedan... Jag vill också få sagt att jag har läst mycket, hade nära kontakt med läkarna på Karolinska när hon var inskriven och jag tycker mig "förstå" (nåväl, det kan man väl aldrig) hjärntröttheten och jag förstår att det inte går att ställa för höga krav, det är inte mitt mål. Jag förstår också att jag inte kommer att få tillbaka den mamma jag hade innan hjärnblödningarna, men samtidigt kan jag inte bara titta på när det nu går utför på ett annat sätt...
Hon behöver träffa DEN personen som väcker en liten gnista, för vill hon inte själv så kommer det ju inte att gå. Men just nu vet jag inte hur jag ska gå tillväga... 
 
Stort tack på förhand. 
 
Anna,
Desperat dotter

Vi läser dagligen om att äldrevården är nerlagd och att samhället vältrar över sitt ansvar på äldre anhöriga och hårt arbetande barn med egna familjer. Detta är bara att konstatera.
Hjärnan styr hela kroppen, förmodligen också "Gnistorna" och då blir det svårt att rycka upp sig. Underbemannade äldreboenden lär inte hjälpa, där hon blir ett bortglömt kolli i någon hörna. DEN personen du letar efter har nog för länge sedan gått in i väggen och slutat.
Jag själv har löst problemet genom att inbilla mig att jag är och förblir evigt ung. Att jag är 76 och utretts för så där 15-20 TIA (Proppar som löser upp sig själva) det tänker jag inte alls på.
Lycka till.


Tack för ditt svar! Vården under och efter att mamma blev dålig var så otroligt fantastisk att jag inte har något alls att klaga på, att dom såsmåningom släpper kan jag förstå, men hjälp borde erbjudas, om så i privat form eller att hon erbjuds tid hos psykolog/sjukgymnast etcetera. Att HON själv skulle ta initiativ till det finns ju inte. Äldreboenden är långt bort i tid då mamma bara är 55 år gammal (ung) och därför känns det extra viktigt för mig att hon får hjälp med att komma tillbaka... Hon har så många (potentiellt) aktiva år kvar...
 
Skön inställning för övrigt, ska försöka få mamma att anamma den! 
 
Anna


Ursäkta att jag missade att din mamma bara är 55 år gammal och att du trots allt blev nöjd med vården.


Min fru är drabbad och det jag märker är att det fiunns en rädsla som ofta är obefogad, för att det skall ake ytterligare blödningar/bakslag.Jag försöker "utmana" med olika uppgifter och accepterar hennes svar i allnänhet. Till och från tar jag kommando och bara gör saker som hon "tvingas" att göra, men som jag också vet att hon egentligen gillar.
När det gäller Din mamma är ju fördelen att hon klarar det praktiska - även om det utförs lite långsammare och kanske darrigt. prova att tala med henne om Din situation - hur ledsen Du blir när hon inte vill vara aktiv och hur Dina barn hellre vill ha en aktiv mormor...
En sak som vi som inte drabbats, har svårt att förstå, är att världen har "ktympt" för de som drabbats och att de ofta är nöjda med den värld som är närmast runt omkring - och kom ihåg att vi alla egentligen tar lättaste vägen till vårt välbefinnande utan att medvetet tänka på det.
Hoppas Du lyckas med Dina ansträngningar
CarlHY


Jag vet inte om man ska säga att man hellre vill ha en aktiv mormor för det troligtvis bidrar bara till att hon mår dåligt jag antar att hon själv också egentligen hellre är aktiv men att det finns en hel del som tar emot. Jag förstår också att din pappa vill att hon skall må bättre men att tjata på henne hjälper nog ingenting.
Intiativförmåga kan säkerligen också påverkas av stroke. Frågan är om du kan göra aktiviteterna med henne, vad det än är. Ut och gå, kanske få henne intresserad av kost. Hon borde nog gå till en psykolog som jobbar med rehabilitering av stroke. Det kan säkert vara svårt att hitta men de bör ju vara bäst på att hantera ambvivalensen hon har för att röra sig. Är det jobbigt att röra sig för henne även om hon klarar av det? Får hon något besvär efteråt? Kan balansproblemet inverka eller hjärntröttheten? Hur påverkas hon av dessa saker speciellt hjärntröttheten?


Kanske du kan prata med din pappa också. Som CarlHy så gäller det nog att vara finkänslig när man hanterar den som har drabbats av en stroke. Ibland får man nog tvinga henne till viss del men många gånger köpa hennes förklaringar utan tjat. Tjata hjälper nog ingenting, det är nog antingen att göra det och gör hon det inte så skuldbelägg henne inte det hjälper troligtvis föga. Men ha lite koll på hur mycket hon rör sig, för det är ju viktigt för rehabiliteringen att man rör sig efter just stroke.

Annons
Annons
Annons