Varför blir man dement och hur upptäcker man demenssjukdom

Symtomen vid demenssjukdom kommer ofta smygande, vilket gör det svårt att ställa diagnosen demens i början av sjukdomsförloppet. Med tiden framträder sjukdomen tydligare och den sjuke kan komma att behöva allt mer hjälp med att klara sina dagliga aktiviteter. Demens förekommer oftast hos äldre personer (läs mer om demens hos äldre här), men kan även drabba yngre människor (en procent i åldrarna 65-69 år och 30 procent vid 90-94 års ålder insjuknar).

Varför blir man dement?

Den huvudsakliga orsaken är försämrad hjärnfunktion. Många olika sjukdomar kan leda till demens, men ofta vet man inte varför sjukdomen uppstår. Forskning visar att hög utbildning minskar risken för demens liksom en aktiv fritid med intellektuell stimulans och sociala kontakter.

I dag vet man att riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom (till exempel högt blodtryck och höga blodfetter) också ökar risken för demens.

• Alzheimers sjukdom, som utgör 60 procent av alla demenser, är vanligast och medför en ökad död av nervceller i flera områden av hjärnan.
• Vid multiinfarkt-demens, som utgör omkring 20 procent av alla demenser, bildas proppar i hjärnans små blodkärl så att nervvävnaden där blir utan blodförsörjning och dör. Propparna orsakas oftast av åderförkalkning eller av oregelbunden hjärtverksamhet. 
• Demens kan uppkomma vid vissa sjukdomar som exempelvis Parkinsons sjukdom. Risken för en person med Parkinsons sjukdom att utveckla demens är fyra till sex gånger större än för personer i samma ålder utan sjukdomen. Andra orsaker till demens kan vara hjärnskador (hos till exempel boxare) och alkoholmissbruk.

Hur kan man upptäcka demens?

I början kan man märka att minnet försämras, och man förstår själv att någonting är ”fel”. Den här perioden kan av naturliga skäl vara obehaglig. Med tiden förlorar man emellertid begreppet om sin situation i takt med att sjukdomen fortskrider.

Typiska kännetecken vid demens:

• Dåligt minne generellt, och svårt att minnas (bevara) det som är nyinlärt.
• Den praktiska förmågan försämras och det blir svårare att fungera i vardagen.
• Svårt att tänka logiskt och rationellt, ökad risk för förvirring.
• Känslor som oro, rädsla, nedstämdhet och hopplöshet. När sjukdomen blir värre kan obehaget försvinna hos patienten, medan de anhöriga tydligt upplever försämringen.

Vad kan man göra?

Tyvärr kan man i de flesta fall inte göra mycket åt sjukdomen. Likväl ska man komma ihåg att när äldre personer blir kroppsligt sjuka, som vid lunginflammation, cancer eller till och med vätskebrist, kan förvirringstillstånd som liknar demens uppträda - men om den ursprungliga sjukdomen behandlas försvinner även förvirringen i dessa fall.

Allmänna råd till den med begynnande demens, samt till anhöriga:

• Se till att inte vara uttorkad, drick regelbundet.
• Om man märker symtom hos sig själv eller hos en anhörig bör man ta kontakt med läkare för att få orsaken undersökt och eventuellt påbörja behandling. 
• Man bör minska alkoholkonsumtionen, eftersom många demenssjuka tål alkohol sämre. 
• Man bör skapa en så trygg och säker miljö kring den sjuke som möjligt, och undvika situationer med många människor och nya platser som kan göra den demente otrygg.

Hur ställer läkaren diagnosen demens?

Många sjukdomar kan ge symtom som liknar demens och många kan behandlas effektivt. Därför är det viktigt att så snart som möjligt undersöka orsaken till uppkomna symtom. Diagnosen är en uteslutningsdiagnos, det vill säga bygger på att man utesluter andra tänkbara orsaker till patientens besvär.

• Man bör ta blodprov för att undersöka om den sjuke har rubbningar i ämnesomsättningen (sköldkörtelns hormoner) samt kontrollera eventuell vitaminbrist (speciellt B-12) och om det föreligger infektioner eller vätskebrist.
• Man gör en datortomografi av hjärnan för att undersöka förekomsten av hjärnskador på grund av blodpropp eller efter blödning, men också för att utesluta eventuell tumör.
• Ofta görs också olika former av minnestester.

Framtidsutsikter

Framtidsutsikterna varierar beroende på bakomliggande orsaker och typ av demens. Den vanligaste formen av demens är Alzheimers sjukdom och för denna sjukdom finns det läkemedel som kan ge symtomlindring, men inte bota sjukdomen. Det pågår mycket forskning kring behandlingen av Alzheimers sjukdom, både på sjukdomsmodifierande läkemedel och på sådana som skulle kunna återskapa delar av hjärnans funktioner.

Om demensen är orsakad av alkoholmissbruk kan förloppet stanna upp om alkoholintaget upphör.

Demens är dock ofta en långsamt framskridande sjukdom som med tiden kan göra det nödvändigt att bo på särskilt boende med inriktning på demenssjuka personer, så kallat demensboende.

Hur behandlas demens och vilka läkemedel kan ges?

Vid Alzheimers sjukdom ger man läkemedel som kan leda till en viss förbättring och ett något långsammare sjukdomsförlopp (men aldrig helt bota sjukdomen). Dessa läkemedel, som hindrar att transmittorsubstansen acetylkolin bryts ner, och används vid mild till medel-/måttligt svår sjukdom är donepezil (Aricept), rivastigmin (Exelon) eller galantamin (Reminyl). Vid måttlig till svår sjukdom kan även memantin (Ebixa) användas, som har en annan verkningsmekanism än de övriga preparaten (och är en så kallad NMDA-receptorantagonist). Vanligt är även att kombinera de två olika typerna av läkemedel då patienten når den måttliga fasen av sjukdomen.

Multiinfarktdemens kan ibland förebyggas med blodförtunnande behandling, antingen med läkemedel som förebygger blodproppsbildning, så som acetylsalicylsyra (Trombyl, eller låga doser av Magnecyl, Bamyl eller Albyl) och dipyridamol (Persantin), eller klopidogrel (Plavix) till de som inte tål acetylsalicylsyra. Dessa mediciner kräver inte kontroller med blodprov. Blodtrycks- och lipidsänkande medel ska naturligtvis ges när så är motiverat. Warfarin (Waran), kan övervägas i samband med oregelbunden hjärtrytm, men behandlingen kräver återkommande blodprovskontroller för att säkra rätt dos för en effektiv behandling. Läkemedel som ges mot Alzheimers sjukdom skall inte användas vid denna typ av demens.

Utöver medicinsk behandling är, avslutningsvis, sociala åtgärder och god omvårdnad ofta nödvändiga vid alla demenstillstånd.