evageva

 

I Början fans det ett liv. En vardag fylld av göranden . Fylld av åtagande' jobb . föreningsliv ' utövande av välgörande Motion ` Barnens måsten kantad med ett hem.

Livet var inte en dans på Rosor, inte utan problem. o nej.

men det fans en Ordning, EN struktur Något Som egentligen bara var.

Vist fans det oro och Ångest över mycket. Ekonomin var inte det bästa, äktenskapet knotade på ' inte ett perfekt liv . men det fungerade.

I början gjordes det mesta utan eftertanke . Som livet bör. Som en påbörjad promenad,  Då allt liksom är igenkänt, och det finns något som kan ses som ett mål. Stigen är välkänd. och trygg. Här är jag.

 

Och så gick det på. År ut och År In. Stigen fortfarande, om än lite krokig, torr och fin. lite tätare skog fans det nog och det började blir svårt att ta sig fram.

Livet började halta' Livshjulet började snurra på i allt Snabbare takt. Målet som var satt från början började tappa fokus. motgångar.

Allt fler uppgifter Måste lösas, Allt fler Mål måste uppfyllas. Allt större Utmaningar behövdes. Livet började bli Komplicerat.

och den fina stig som jag gått på. som i början var torr och fin. Började Kännas Trång Och lite otäck. .

Ändå fanns det mer Lust än olust. . . livet var.

 

Stigen började få en gungig yta, en ostabil grund och jag började undra vad, som var vad. Konturerna på stigen suddades ut. Det vart allt svårare att ta sig fram, Undra på så mycket som jag bar med mig och skulle hinna med.

Sen sa livet stopp.

Trafikolyckan satte stopp. Det kraschade rejält, fysiskt, och nu tappade jag fokus totalt.  Nu var det inte målets som jag fokuserade på. utan nu var det bara att ta sig framåt, försöka fortsätta som vanna är. Fortsätta i samma stig, haltandes, skumögd och ovetandes. Det ska gå, har ju gått på denna stig förut.

Men Så småningom Inser även Jag att kroppen inte fungerar som innan,  bilen som körde på mig, gjorde då inga nämnvärt synliga fysiska skador, smärtorna som är, från början hanterbara,  de kommer och går,  förflyttar sig som vågor,  intensiteten varierar, men de är alltid där. Oåterkalleligt, mållöst. och nu irrar jag bara omkring. på måfå. stannar inte upp, utan rusar på. Smärtkroppen, Olustig inför uppgifter, Vart är jag?

 

Deprimerad över situationen,  orken, tröttheten, allt överrumplar, livet känns hopplöst, Vart är jag?  Vilse.

Separationen blir ett faktum, ekonomin fullständigt rasar,  kronofogden, utmätningar, och alla dessa möten, diagnoser som ställs på sonen, oro, smärtor, ångest är nu vardagen, livet är sällan roligt, deprimerad, orkeslöst tänker jag inte på annat än hur dagarna ska lösas, hur vi ska få det som måstes, att fungera, Hur tar jag mig framåt. Stigen är smal och obetydlig, men om än där.

 

I detta försöker jag hitta något som känns som ett liv, jag försöker hitta en kärlek, någon som kan förgylla, göra roliga saker ihop med, men även det blir en flopp, totalt misslyckad. Nu är det mera olust än lust.

Livet som jag tänkt, stigen som jag vandrar på är borta. outplånad. jag försöker dölja smärtan med det som jag kan , alkoholen, Vinet den sköna känslan på kvällen när ruset i huvudet fördunklar den smärta som jag vandrar hand i hand med, PÅ en stig som börjar verka mer dyig än normalt, Fast jag ser inget. Livet är trots allt mitt. Ilsket tar jag mig vidare,

 

I allt detta börjar jag se en ljusning. om än liten, jag får uppleva förälskelsens rosa skimmer, magins förtrollade värd. och jag tänker att "baske" mig, nu ska jag tillbaka, in på livets enkla spår, inte harva på i ett träskland. Österåsen, motion. samtal, och söka hjälp, stigen börjar skymta i periferin,  Om än så vet jag att det ska finnas en stig i all fall. Att sluta ta mina tabletter blir ett mål. Jag bestämmer mig för att göra min stora magoperation, detta gör att det blir fasligt svårt att gå framåt, men som smärta är det en skön sådan, för den är realistisk, och det finns ett slut.  Jag tror mig hitta en stig,

 

Kärleken är inte en dans på rosor. och  om man dansar på så är då inte taggarna sköna att kliva på. Jag fick erfara att relationer är svåra och komplicerade. Klart att jag visste att det skulle stöta på patrull. Då min vän inte var färdig med sin trasiga relation, och uppbrott. Detta krävde långa och många samtal, och jag orkade lyssna, orkade vara ett stöd, stigen som nu skulle bli våran tillsammans, så såg jag på det hela. Vi som ett par, men det var inte alls givet. att vi skulle vandra på samma stig. Du hade en annan som lockade även, Eller du var rädd och gå bredvid min stig.

 

Och så går vi, hand i hand, jag bredvid väntandes och hoppandes. Tårar i ensamhet, vanmakt över förlupna ord. misströstan och ångest. Rosa moln ömsom nattsvarta skyfall. och ändå  känns livet Ok, bara inte det var så besvärligt att ta sig över alla hinder, stockar stenar, nerfallna träd, myrstackar och faror som lurar i skuggan. och det gör ont. Ibland i kroppen, ibland i själen. Livet är besvärligt. men jag tror ändå-

 

I ett andetag som förändrade världen och stigen gick förlorad, för jag irrade ut mig på en myr. sumpig illaluktande träskmark, utan botten eller någon som helst räddning. Och om jag nu trott mig förstå smärta. om jag trott mig förstå livets mörka sida, så är det inget, mot det som nu mitt liv hamnade i.

 

 Min son dör, dör i en tragisk olycka, en bottenlös förtvivlan, obeskrivlig vånda, ett totalt mörker sänker sig över mig, och jag vill inget mer, jag skriker ut min vanmakt. Mitt nej till livet, så illa. så svårt att se,

Det är så totalt meningslöst, så totalt onödigt och så orättvisa. Vart ska jag vända mig?

Denna träskmark som jag nu irrar runt i.  försöker förstå , försöker klamra mig fast i några ruttna grenar. men inget bär, allt bara sjunker undan och det luktar tragiskt. Träsket omsluter mig. svart smärta.

 

 Och nu vet jag vad smärta är. nu har jag fått erfarenheten som ingen kan ana sig till,. för jag har nu upplevt det värsta en människa kan uppleva, här är jag. Mitt barn fans i en liten vit kista. Täckt av blommor. och jag ville inget mera.

 

Ingen väg finns nu utstakad, ingen ljusning, Det är bara att kravla sig vidare, ta sig igenom var dag som kommer. Orka ta sig upp ur sängen blir målet, Knotiga konturer av det som en gång var träd, kantar min väg. Svarta hål som jag sjunker ner i och jag blir svart och solkig.  Tabletter. Flykten in i dimman, där i dimman där inget blir riktigt, allt blir konturlöst och luddigt. Och blir min ända lösning. Hur länge jag irrar i denna dimma vet jag inte,

Jag vet inte vad som fick mig att hitta den första torra mark att ta mitt första steg på,

Eller om det ens var en torr mark jag hittade.

Ovetandes om att tiden trotsar allt och går obönhörligt på. utan hänsyn. Om jag är med eller inte,

 

Men jag vet att ur detta träsk, det skulle jag, fast jag nog hade kunna låtit mig sjuka, djup ner i det svarta för att aldrig mer känna. Att få stiga in i mörkret bortom smärta. Men det fans en hand till som behöver mig. och det skulle visa sig att det fans flera, många händer som ville hålla mig kvar.

 

I denna träskmark vandrade jag. En stig som inte är  riktigt torr, träden har inte fått rätt färg än, stigen är krokig och slingrig. Mina tårar kommer lätt och att minnas är lika smärtsamt som den tunga luften är att andas. Var finns du? Saknaden är stor, och jag vill inte.

 

Vandrar vidare blir mitt mål. Och jag har lyft blicken, ser konturer av en framtid. någonstans finns stigen på riktigt. Bara jag knotar på. Och hur jag än tänker mig vägen framåt, hur jag tänker mig den, så är den dold, För skogen är tät och igenväxt. men vetskapen är min, Bara jag går på. Om än långsamt, haltande, orkeslös och fast det känns meningslöst, så går jag. Blöt, kall. tilltufsad

 

Och hur jag än tänker mig framtiden, så vet jag att det finns en stor glänta, en glänta som jag kommer att komma fram till. Där ska jag stanna upp, lyssna in, höra hur jag ska ta mig framåt. se stigen, veta att där i gläntan kommer jag att förstå. Hur det ska bli.

 

Spegel

För det går inte att återvända, stigen som jag kom från är stängd för alltid och inget kommer någonsin att bli som det var. Saknaden och ärren är stora, djupa och fortfarande svåra att hantera.

Erfarenheten om att veta, sorgens rätta färg.

Men jag vet att om jag sträcker ut min hand så kommer det att finnas någon som tar den. som leder mig framåt. Och om jag behöver så tror jag även att jag blir buren en bit om mina krafter tar slut.

 

För där i en solig öppen skogsäng, fylld med livgivande näring. Där kan jag vila ut. ta igen mina förlorade krafter. Hitta min stig igen.

Den där varma, torra stigen, kantad med blåbärsris och vackra blommor. och jag kommer hitta hem,

om än i ett annorlunda skick, om än väldigt tilltufsad, skör, men ändå stark och erfaren av livets allra hårdaste skola, men än så har jag en bit kvar och vandra.

 

Smärtorna och jag.