Hej! Jag blev ordinerad tamoxifen/nolvadex 40mg/dag strax efter jag upptäckte en knöl under bröstet för ett halvår sedan, vilket var gynekomasti. Är 18 år och har gått på det i 5-6 månader men blev nyss tillsagd att sluta med det av en annan läkare som tog över efter att min gamla läkare slutat, eftersom denna läkare trodde det kunde påverka mig negativt med höga testosteronnivåer då mina värden var för höga. Men det har påverkat mig mer än så - jag har börjat tappa hår och min sexlust har rasat neråt. Har nu slutat med behandlingen men lider av noja att ovanstående biverkningar kommer bestå. Hur ligger det till egentligen, är ovanstående symptom bestående? Och varför behandlar man patienter utan att berätta om eventuella biverkningar? Jag fick endast reda på att det kunde ge mig trötthetssymptom och svettningar.
Gynekomasti kan uppkomma av många olika orsaker, jag förutsätter att du blivit ordentligt undersökt, att man har tagit blodprover och att behandlande läkare har frågat dig om läkemedel, naturläkemedel, ev cannabis missbruk m.m. Om man då inte hittar någon förklaring till gynekomastin kan man göra ett behandlingsförsök med b.l.a tamoxifen
under 3-6 månader för att se om den försvinner.
Principen bygger på att man vill minska nivåerna av kvinnliga hormoner och få upp nivån av de manliga hormonerna. Om det inte fungerar eller att du upplever att den kvarvarande gynekomastin är stigmatiserande kan man avslutningsvis behöva operera bort bröstkörteln för att reducera bröstets storlek.
Testosteron eller snarare dess metabolit dihydrotestosteron påverkar hårfolliklarna och gör att vi får hårförlust, det ska manliga
håravfallet. Ofta brukar ett tidigt håravfall vara genetiskt och börjar tidigt hos vissa. Sexlusten brukar inte påverkas av att man
slutar med behandling av antiöstrogener.
Jag tror nog att det föreligger en viss oro som mer rimlig förklaring till den subjektivt nedsatta sexlusten.
Ta kontakt med din läkare igen om besvären kvarstår.
Läsarfråga: Jag har ett PSA-värde på 13, är det för högt? Läs svaret här från Lars J Norlén, docent i urologi »
