Fakta | Astma

Läkemedelsbehandling vid astma

Astma är en sjukdom där en inflammation i slemhinnan på insidan av bronkerna leder till att bronkerna i samband med anfall blir trängre. Läkemedel som inandas (inhaleras) är den viktigaste delen av behandlingen.

Uppdaterad den: 2018-05-22
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Astma är en sjukdom där en inflammation i slemhinnan på insidan av bronkerna leder till att bronkerna blir trängre. Dessutom drar muskelskiktet i bronkväggarna ihop sig, vilket ytterligare bidrar till förträngningen av hålrummet. Det bildas även onormala mängder av slem, vilket förstärker besvären.

Animation av astma

Astmaläkemedel

Det är viktigt att patienten har god kunskap om sjukdomen förstår vad som händer i kroppen vid astma och vet hur symtomen kan upplevas.

Läkemedel mot astma verkar antingen genom att dämpa inflammationen, slappna av muskulaturen i bronkväggarna eller minska produktionen av slem.

Annons
Annons

Målet med all astmabehandling är att patienten med astma ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Detta innebär normal eller bästa möjliga lungfunktion, god fysisk prestationsförmåga och låg risk för akut, svår försämring. Det är också ett mål att biverkningarna av behandlingen ska vara minimala.

Det finns flera typer av astmaläkemedel och genom att använda rätt läkemedel, eller ibland en kombination av flera läkemedel, får de flesta patienter med astma god kontroll över tillståndet.

Denna text gäller läkemedelsanvändning vid behandling av astma hos vuxna. Behandling av astma hos barn ser lite annorlunda ut och beskrivs i ett eget kapitel (behandling av astma hos barn).

Annons
Annons

Hur tas astmaläkemedel?

Läkemedel som inhaleras är den viktigaste delen av behandlingen. De verksamma ämnena kommer rakt ner i lungorna och verkar just där de behövs, medan det inte kommer mycket läkemedel ut i övriga kroppen. Ibland kan det vara nödvändigt med läkemedel i form av tabletter eller injektion.

Animation av inhalatorer

Till de flesta rekommenderas i första hand behandling med läkemedel i pulverform för inhalation. Inhalationen görs med hjälp av en särskild apparat som kallas pulverinhalator. Pulverinhalatorer är förhållandevis enkla att använda och barn ända ner till fem till sex års ålder kan använda dem. En pulverinhalator innehåller flera doser och avger automatiskt en enda dos varje gång den används. Den har även ett räkneverk som visar hur många doser som finns kvar.

Vissa patienter kan inte använda pulverinhalatorer. Det kan gälla barn och äldre eller personer med starkt nedsatt lungfunktion. Det kan då vara aktuellt att använda en inhalationssprej som skickar läkemedlet ner i lungorna i form av så kallade aerosoler. En del tycker att det är svårt att lära sig använda inhalationssprej och dessa apparater används ofta felaktigt.

Andra metoder för att ta astmaläkemedel är andningsbehållare och nebulisatorer. Båda dessa metoder lämpar sig särskilt för barn och äldre eftersom kraven på att använda rätt teknik inte är lika stora. En nebulisator fungerar genom att omvandla läkemedlet från vätskeform till ett dimmoln så att det kan inandas. Andningsbehållaren fylls först med läkemedlet i gasform. Därefter kan patienten andas ut och in genom behållaren och på så vis få i sig läkemedlet.

Behandlingstrappa

Behandling av astma följer en så kallad behandlingstrappa. Detta innebär att patienten börjar på steg 1. Om behandlingen på steg 1 inte är tillräcklig för att få sjukdomen under kontroll går patienten vidare till steg 2 och så vidare. Tanken är att hitta den lägsta effektiva dosen så att patienten får god symtombehandling och så lite biverkningar som möjligt.

Trappan används också så att patienten på egen hand, enligt en skriftlig behandlingsplan från läkaren, exempelvis kan gå upp ett steg om denne upplever en tillfällig försämring av astmabesvären (till exempel i samband med förkylning).

Vilka läkemedel som finns på varje steg i astmatrappan varierar från patient till patient. Behandlingen skräddarsys så att den är anpassad efter den enskilda patientens behov. Astmatrappan beskrivs närmare längre fram i informationen.

Uppföljning

Vanligen används en så kallad PEF-mätare för att övervaka behandlingen. Det är en enkel mätare som mäter hastigheten på den luft patienten andas ut. Det bästa är om patienten använder en sådan PEF-mätare hemma och regelbundet antecknar sina resultat. Genom att registrera under goda perioder får patienten kunskap om sin bästa nivå och har därmed en bra referens för graden av försämring under perioder med besvär. Ett vägledande normalvärde kan också räknas ut efter ålder, längd och vikt eller hämtas från tabeller. Patienten bör göra PEF-mätningarna vid samma tid varje dag och även mäta, varje gång, hur astmasymtomen upplevs.

Alla med kronisk astma, det vill säga alla som regelbundet har behov av läkemedel, rekommenderas att föra dagbok över sin läkemedelsanvändning och sitt PEF-värde. Vid astmaanfall bör patienten också anteckna var de befann dig, vad de gjorde och vad de hade ätit före anfallet.

Astmabehandling är krävande. Regelbunden kontakt med läkare rekommenderas.

Beta2-agonister:

Beta2-agonister utgör en viktig del i grundbehandlingen av astma. Dessa läkemedel verkar genom att minska spänningen i muskulaturen i bronkerna så att öppningen i luftrören vidgas. Läkemedlen inhaleras i de flesta fall, men kan även tas som tabletter eller ges som injektion. Det finns både kort- och långverkande preparat. Kortverkande beta2-agonister har snabb effekt och är bra att använda vid kraftiga symtom eller astmaanfall. Långverkande preparat är främst avsedda att användas som förebyggande läkemedel, alltså för att undvika anfall.

De vanligaste biverkningarna vid användning av beta2-agonister är skakningar, oro och huvudvärk. Hög eller oregelbunden hjärtfrekvens kan förekomma. Patienter som har högt blodtryck, hjärtsjukdomar, diabetes eller tyreotoxikos ska vara försiktiga vid användning av dessa substanser. Användning under graviditet och amning bör endast ske i samråd med läkare.

Kortikosteroider

Kortikosteroider, som oftast bara kallas för steroider, är starka inflammationshämmande läkemedel. De kan antingen tas genom inhalation eller som tabletter. Inhalationssteroider är de mest använda astmaläkemedlen. De har långvarig effekt och förhindrar försämring och anfall. Det kan ta flera dagar från att patienten börjar med läkemedlet innan full effekt uppnås. Daglig inhalationsbehandling med glukokortikoider (också hos patienter med mild till måttlig persistent astma) är att föredra framför intermittent (“vid behov”).

Ofta kombineras kortikosteroider med beta2-agonister. Det finns också läkemedel som innehåller både inhalationssteroid och beta2-agonist och kan vara ett bra val för många patienter vid längre tids behandling.

Allvarliga biverkningar är mycket sällsynta vid användning av inhalationssteroider men torr hals, heshet, svullnader i ansiktet och infektioner i munhåla och svalg kan förekomma. Om sådana besvär uppstår ska patienten uppsöka läkare.

Vid svåra former av astma kan det vara nödvändigt att använda kortikosteroider i tablettform för att få tillräcklig effekt. Kortison kan vid användning av höga doser under längre tid ge biverkningar, bland annat viktökning, benskörhet, humörförändringar, grå och grön starr, infektioner, magsår samt nedsatt egen produktion i binjurebarken (se kortison). Personer med bland annat diabetes, hjärtsjukdom och njursvikt ska vara försiktiga vid användning av kortikosteroider i tablettform.

Natriumkromoglikat

Natriumkromoglikat verkar förebyggande mot inflammation i slemhinnan. Läkemedlet finns endast för inhalation och används främst vid ansträngningsutlöst astma, särskilt hos barn.

Teofyllin

Teofyllin verkar genom att muskulaturen i bronkerna slappnar av så att luftrören vidgas. Läkemedlet kan tas i tablettform, som stolpiller eller klysma, alternativt ges direkt i blodet.

Vid föreskriven dos är biverkningar relativt sällsynta, men vid för hög dos kan en rad allvarliga biverkningar uppstå. Teofyllin tas vanligen i form av tabletter. Rökare behöver högre dos än icke-rökare och det kan ofta uppstå problem vid samtidig användning av andra läkemedel. Personer med bland annat hjärtsjukdomar, högt blodtryck och leversjukdomar ska vara mycket försiktiga med att använda teofyllin.

Antikolinergika

Även antikolinergika inhaleras. Dessa läkemedel vidgar luftrören genom att få musklerna i bronkerna att slappna av. Antikolinerga läkemedel verkar långsamt och är bäst lämpade för regelbundet bruk. Effekten minskar inte mycket med tiden och biverkningar är relativt ovanliga. I sällsynta fall kan patienter få synrubbningar och urineringsproblem. En ny studie (2015) visar dock att antikolinergika kan ge allvarligare kognitiva biverkningar än vad man tidigare har trott och ger ökad risk för demensutveckling hos äldre. Forskarna rekommenderar därför läkemedel innehållande denna substans endast för tillfälligt bruk.

Leukotrienantagonister

Leukotrienantagonister verkar genom att dämpa inflammationen i slemhinnan och därigenom öka luftrörens diameter. Dessutom minskar slemproduktionen något. Läkemedlet tas i tablettform och kan användas tillsammans med kortikosteroider och beta2-agonister när dessa inte har gett en tillfredsställande effekt.

Adrenalin

Adrenalin verkar sammandragande på slemhinnan och har en avslappnande effekt på musklerna i luftvägarna. Det leder därmed till att luften kan passera lättare. Effekten kommer snabbt men är kortvarig. Läkemedlet används därför i behandlingen av akuta astmaanfall. Adrenalin ges vanligen som inhalation men kan även ges som spruta.

Astmatrappan

Steg 1

På steg 1 är det vanligt att ha kortverkande beta2-agonist. Denna används vanligen inte regelbundet utan endast när astmasymtom uppstår, till exempel hosta och pipande ljud i bröstet. Det kan också vara aktuellt att använda detta läkemedel före fysisk aktivitet, till exempel vid ansträngningsutlöst astma eller före vistelse i kall luft Om patienten måste använda beta2-agonist oftare än tre gånger i veckan är det vanligt att gå till steg 2.

Steg 2

På steg 2 läggs det vanligen till inhalationsbehandling med kortikosteroider förutom en kortverkande beta2-agonist. Som på steg 1 används beta2-agonisten vid behov. Kortikosteroiden används som förebyggande behandling med fast dosering.

Steg 3

På steg 3 används fortsatt en kortverkande beta2-agonist. Dessutom ökas dosen av inhalationskortikosteroider eller så läggs en långverkande beta2-agonist till. Den ska användas regelbundet.

Steg 4

På steg 4 är det vanligt att använda en kombination av kortverkande beta2-agonist som tas vid behov, inhalationskortikosteroider i måttlig till hög dos, långverkande beta2-agonist och/eller leukotrienantagonist. Dessutom kan användning av antikolinergika, teofyllin eller beta2-agonist i tablettform övervägas.

Steg 5

Steg 5 är högsta steget i trappan, det vill säga den starkaste astmabehandlingen. Denna nivå motsvarar steg 4 men med tillägg av kortikosteroider i tablettform.

Allergivaccination

Om man har allergiutlöst astma och effekten av den symtomlindrande behandlingen beskriven ovan inte är tillräcklig, kan man prova hyposensibiliserande behandling, även kallad immunterapi. Traditionellt ges sådan behandling i sprutform med ökande dos av det allergiframkallande ämnet. Numera har det också tillkommit tabletter som kan tas mot gräspollenallergi och husdammskvalster. Sådan behandling bör pågå under flera år.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons