Fakta | Infektion

Urinvägsinfektion hos barn

Infektioner i urinvägarna delas i regel in i infektioner som ger feber och de som inte ger feber. Infektioner i njurbäckenet och eventuellt i själva njurvävnaden leder ofta till feber och ett påverkat barn. En infektion i urinblåsa och urinrör, ofta kallad blåskatarr, ger oftast besvär med att barnet behöver kissa ofta och ibland kan det svida.

Uppdaterad den: 2013-03-17
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är urinvägsinfektion hos barn?

Njurar, binjnurar, urinledare, blåsa, urinrör.

 

 

 

Annons
Annons

 

 

 

Annons
Annons

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Symtomen hos barn kan vara vaga och först när barn har lärt sig att prata och uttrycka sig kan barnen själva berätta om sina besvär. Hos spädbarn och barn under 2 år hittar man oftast feber utan andra symtom med ett nedsatt allmäntillstånd. Dessutom kan kräkningar, passivitet, irritabilitet, dålig aptit, dålig tillväxt, magsmärtor, gulsot, och en minskad viktökning förekomma.

Hos barn över 2 år kan man börja se en uppdelning i en urinvägsinfektion utan feber som endast befinner sig i urinblåsan och urinröret (blåskatarr) och en infektion i njurbäckenet och njurvävnaden. Medan man vid en blåskatarr oftast har symtom i form av urininkontinens, trängningar, frekventa urinavgångar och sveda när man kissar hittar man vid en njurbäckeninflammation ofta hög feber, dåligt allmäntillstånd, kräkningar, diarré, smärtor i njurtrakten och magsmärtor.

En urinvägsinfektion hos barn är inte ovanligt: Ungefär 2 % av alla barn har haft en urinvägsinfektion vid 2 års ålder. Bland sexåringar har 7 % av flickorna och 2 % av pojkarna haft en period med urinvägsinfektion.

Orsak

Infektionen beror på att bakterier har spridit sig från huden i underlivet genom urinröret till urinblåsan, eller ibland via blodet, till urinvägarna.

De flesta infektioner är engångsföreteelser där man inte kan påvisa någon orsak till sjukdomen, men det finns medfödda fel eller missbildningar som ökar risken för upprepade infektioner.

Hur diagnostiseras tillståndet?

Det är oftast svårt att ställa diagnos enbart på sjukdomsberättelsen. Undersökning av urinen är därför nödvändig. Snabbtest av urin med så kallad urinsticka kan ge en fingervisning om en urinvägsinfektion är sannolik. Detta ska kombineras med urinodling där man ser om det finns bakterier i urinen. Undersökningen tar oftast några dagar. Blodprov med bestämning av CRP (som mäter om det finns en inflammation i kroppen) kan vara värdefullt, särskilt vid misstanke på njurbäckeninflammation. Vid njurbäckeninflammation är värdet ofta (mycket) högt medan det är nästan normalt eller lätt förhöjt vid blåskatarr. 

Hos barn med njurbäckeninflammation görs en utredning med ultraljud för att se om det föreligger akut ansamling av vätska i njurbäckenet. Ibland görs även andra undersökningar för att se om det finns medfödda missbildningar i urinvägarna eller för att se om det har uppstått njurskador. Det vanligaste medfödda felet är urinläckage bakåt från blåsan genom urinledarna upp till njurarna när barnet kissar, vilket kallas reflux.

Behandling

Urinvägsinfektion, såväl blåskatarr som njurbäckeninflammation, behandlas med antibiotika. Man behöver inte alltid kontrollera något efter att urinvägsinfektionen har gått över. 

Akut njurbäckeninflammation innebär en risk för utveckling av ärr i njurarna, men enstaka episoder tolereras väl. Upprepade infektioner medför risk för njurskador och därför utreds dessa barn för att upptäcka avvikelser som kan korrigeras för att undvika ytterligare riskabla infektioner.

Ibland kan man ge förebyggande behandling hos barn som har urinreflux. Man behandlar det med liknande antibiotika som de som används vid blåskatarr.

För att förebygga urinvägsinfektioner kan man också överväga att beskära nyfödda pojkar. Om barnet har som vana att hålla sig och inte kissa ut ordentligt eller är förstoppat, kan behandling av detta leda till färre urinvägsinfektioner.

Förskola/skola

Urinvägsinfektion smittar inte mellan individer, och barnen bör därför endast hållas hemma om de har symtom eller om behandlingen kräver att barnet måste vara hemma. 


Annons
Annons
Annons
Annons
Annons