Hypereosinofilt syndrom

Vad är hypereosinfilt syndrom?

Vita blodkroppar består av flera undertyper, till exempel granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofila celler (eosinofila granulocyter). Vid undersökning av ett färgat utsnitt av blodet i ett mikroskop ses de eosinofila cellerna som vita blodkroppar fyllda av små orange korn. Vid ett normalt blodutstryk utgör eosinofila granulocyter 1–4 % av det totala antalet granulocyter. Vid infektioner med parasiter ökar antalet eosinofila granulocyter. Ett onormalt högt antal eosinofila granulocyter i blodet kallas eosinofili.

Hypereosinofilt syndrom är en grupp rubbningar som kännetecknas av betydande överproduktion av eosinofila, och där stora mängder eosinofila celler tränger in i vävnaden (infiltration) och frisätter ämnen som orsakar skada på många organ. Det typiska är att flera organ är angripna, till exempel hjärta, mage-tarm, hud, lungor, hjärna och njurar. Hypereosinofilt syndrom omfattar en rad olika sjukdomar som kan ta sig uttryck på olika sätt.

Hypereosinofilt syndrom är ett sällsynt tillstånd. De flesta patienter diagnostiseras i åldern 20–50 år.

Orsak

Vissa fall av hypereosinofilt syndrom förblir ouppklarade utan att man finner någon orsak till tillståndet (idiopatisk). I andra fall har man funnit att det kan bero på fel i arvsanlagen (kromosomförändringar) eller i det system som producerar vita blodkroppar. I dag känner forskare till den specifika orsaken till flera av formerna av hypereosinofili, men det är osäkert hur stor del av patienterna med oförklarlig hypereosinofili som kan knytas till de välkända orsakerna eftersom diagnostiken för att identifiera dessa patienter är bristande.

Olika organskador vid hypereosinofili

Skador på hjärta, hud, nervsystem, lungor och mjälte förekommer i 45–60 % av fallen. Lever, ögon och mage-tarm drabbas mer sällan (20–30 %).

Hjärtsjukdom

Eosinofil inflammation i hjärtmuskulaturen (myokardit) är en viktig orsak till sjukdom och död bland patienter med hypereosinofilt syndrom. En sådan hjärtskada utvecklar sig via tre stadier:

• Ett akut stadium med celldöd (nekros). Tillståndet är ofta utan symtom i den här fasen och därmed också svår att upptäcka.
• En mellanfas kännetecknas av bildandet av en blodpropp (trombos) i hjärtat på ställen där hjärtmuskeln och hinnan på hjärtats insida (endokardiet) är skadad.
• Ärrvävnadsfasen. Den skadade delen av hjärtmuskulaturen ersätts av en liten bit töjbar bindväv (fibros). Den begränsar hjärtats rörlighet och minskar kraften i hjärtats sammandragningar. Dessutom kan det uppstå skador på hjärtklaffarna.

Symtom och tecken på hjärtsjukdom uppstår i faserna med blodpropp och ärrvävnadsbildning. Vanliga symtom är tung andning, bröstsmärtor och tecken på hjärtsvikt.

Neurologisk sjukdom

Hypereosinofilt syndrom kan kompliceras av slaganfall, förvirringstillstånd och tecken på nervskador i kroppen (perifer neuropati) i form av förändrad känsel och eventuellt avgränsande förlamningar.

Hudsjukdom

Vanliga hudreaktioner vid hypereosinofili är nässelfeberliknande utslag (angioödem och urtikaria), röda prickar och knutor. Sår på slemhinnor i mun, näsa, farynx, matstrupe och magsäck, samt på penis eller i ändtarmen är mer sällsynta.

Patienter med angioödem och urtikaria har ofta ett godartat förlopp utan komplikationer från hjärtat och nervsystemet. Tillståndet kräver sällan kortisonbehandling, men i vissa fall är effekten väldigt god och patienten svarar enbart på sådan behandling. Patienter med slemhinnesår har ofta en sämre prognos.

Lungsjukdom

Cirka 40 % av patienterna med hypereosinofilt syndrom utvecklar sjukdom i lungorna. Det vanligaste symtomet är kronisk, ihållande hosta, medan astma är mer sällsynt. Andningsbesvären kan bero på eosinofil infiltration i lungorna med efterföljande fibros, hjärtsvikt eller blodpropp i någon av lungorna (lungemboli). Lungskadorna kan ses hos färre än 25 % på röntgenbilder.

Ögonsjukdom

Ögonsymtom, framför allt suddig syn, kan bero på små blodproppar som antingen flyter med blodet (mikroemboli) eller som uppstår lokalt.

Sjukdom i andra organsystem

Angrepp från eosinofila celler kan även leda till inflammationer i magsäck, tarm, lever och leder.

Diagnos

Tillståndet börjar ofta i det stilla och eosinofilin upptäcks många gånger av en tillfällighet då ett blodprov påvisar förhöjda nivåer av eosinofila celler i blodet. Om det saknas andra möjliga förklaringar bör man tänka på hypereosinofilt syndrom.

Hos en del patienter kan sjukdomsdebuten vara allvarlig och livshotande som en följd av snabb utveckling av komplikationer från hjärtat eller nervsystemet. Symtomen visar sig ofta i form av orkeslöshet, hosta, tung andning, muskelsmärtor, angioödem, utslag, feber, näthinneskador.

Blodprover med räkning av olika typer av vita blodkroppar är avgörande för att påvisa ett stort antal eosinofila celler. Blodproven BNP (eller NT-Pro BNP) och troponin kan visa om hjärtat är skadat. Andra prover som tas vid misstanke om tillståndet är EKG, ekokardiografi, lungfunktionsundersökningar och eventuellt vävnadsprover från olika organ.

I de fall utredningen bekräftar att det föreligger hypereosinofilt syndrom kan det bli aktuellt att utföra vissa specialundersökningar.

Behandling

Symtomfria patienter med tydlig eosinofili kan ha ett godartat förlopp och behöver ingen behandling. Motsatt kan patienter med allvarligt hypereosinofilt syndrom ha en extremt aggressiv sjukdom med hög dödlighet om den inte behandlas. Behandlingsbeslutet baseras således på sjukdomsbilden, laboratoriefynden och kromosomanalyserna.

Aktuella läkemedel vid hypereosinofilt syndrom är kortison, tyrosinkinashämmare (imatinib), interferon-alfa (IFNa), anti-IL-5, cyklosporin och kemoterapeutika.

Vid hjärtsjukdom kan det bli aktuellt med operation för att reparera skadade hjärtklaffar, ta bort skadad hjärtmuskulatur och eventuella blodproppar.

Uppföljning

Eftersom skador på olika organ kan utvecklas i det tysta, och det inte finns något samband med graden av eosinofili i blodet, bör symtomfria patienter följas upp med jämna mellanrum, exempelvis varje halvår.

Prognos

Prognosen varierar med de olika undertyperna av hypereosinofilt syndrom. Tidigare var prognosen dålig bland patienter med allvarlig sjukdom med i genomsnitt nio månaders överlevnad. Senare år har prognosen blivit klart bättre som en följd av bättre behandling, bland annat visar en studie 80 % överlevnad efter fem år.