Forum Graviditet


Vill eller vill inte?

Jag är 16 år, blir 17 i november. Jag har hittat en underbar kille. Älskar honom verkligen jätte mycket. Jag va med honom hela påsken och till slut va jag rädd att jag va gravid. Har alltid velat ha barn, de är liksom det jag lever för. Men vill ju fixa skolan först o gärna jobb så man vet att man har ekonomi. Men för va dag som gick blev jag med peppad att få barn, snackade med killen också och han visste inte om han va redo, men om jag skulle varit gravid skulle han göra allt för de skulle bli bra. Sen när jag väll insåg att jag inte va gravid, så va ed ingen lättnad, jag kände mig mer nere, vet inte hur jag skulle göra o jag va gravid. Men nu är jag istället rädd att jag inte kan bli. Vi har ju inte försökt, men det har i alla fall funnits många tillfällen då jag kunde bli det. Nu känner jag att jag vill bli gravid, men vet inte om jag skulle göra abort eller behålla om jag blev det. Skulle aldrig klara av att göra abort tror jag, och att skaffa barn med killen jag har känns så rätt. Blir jätte förvirrad hela tiden nu ...

En blandning av nyfikenhet. Du vill att något stort ska hända (vilket kanske sällan sker?) Jag känner igen det där från min svägerska som pluggade ekonomi på högskola. Hon ville veta om hon kunde bli gravid, trots att honl visste att det inte va den killen hon bodde med som skulle bli far till hennes barn! Hon gjorde abort och pluggade klart och träffade en ny och blev snart mamma. Fick en flicka och en pojke då de var gifta i drygt 10 år. De skildes - som ju nästan alla andra par gör! Och båda hade bra löner och hon bor kvar i villan. Han hade ju sen råd med ett nytt förhållande och två barn. Helt ok. Ingen olycklig eller lidande för det som varit. Mitt råd: Låt inte "ödet styra hur det blir med era liv" - ni kommer kanske att känna ångest då det händer jobbiga och tråkiga saker i livet. Det tar tid, särskilt om inte hälsotillståndet är det bästa, att bli gravid. I sinom tid...


Du blir aldrig en flicka igen när du fått barn. Sen är du morsa och ska leva upp till vissa minimikrav man kan förvänta av dig. Som man bäddar får man ligga. "Av erfarehet blir man vis" sa min egen far till mig då jag fick barn som 19-åring. Så rätt, så rätt! Efter att ha gjort den grejen gjorde man ju inte om det, inte på långa tider... Man blev mer bunden och ensam med barnet än man hade varit som en fri människa, insåg jag i efterhand. Fattigt och kämpigt - nästan som om det hade hänt i ett U-land faktiskt, när man såg tillbaka.


Jag kände så en gång i tiden att jag verkligen ville ha barn och jag har haft oskyddat sex i 7 år snart men inget har hänt än. Jag blev orolig att jag inte kunde bli gravid, dock har jag inte tagit reda på det än. Men däremot började jag tro på en sak. Min mamma fick sitt första barn när hon var 22 (alltså min storebror) och jag är själv 21 idag, och jag har två kompisar som har barn och deras mamma fick barn i samma ålder som mina kompisar är. Så jag tror det är så att man följer mammas spår, man blir gravid vid den ålder som mamma var när hon fick sitt första barn, och de är oftast tjejerna i familjen som följer mammas spår. Så din tid kommer nog precis som för mig. Dock jag har mindre än ett år kvar men jag vill inte riktigt ännu bli föälder faktiskt, men som sagt jag gör inte abort om det nu skulle vara så att jag blir gravid. Men så tror jag faktiskt att det är, man går i mammas spår.


Hej. Jag är visserligen inte lika ung som dig Chelou, men jag har precis samma känsla. Jag hade varit tillsammans med min sambo i två år, och vi hade oskyddat sex väldigt mycket. Inte för att vi försökte, men jag har i ca 4 år, velat bli en mamma. Jag känner mig helt redo, men just nu är inte läget bra. Man bör juh ha en bostad och bo med sin kille. Jag och sambon gjorde slut nyligen. Men frågan finns kvar, varför är jag inte gravid? Har haft oskyddat med min nya kille, och jag har inte kunnat räkna ut min ägglossning osv. Jag förstår, och jag förstår hur alla som vill bli gravida mår, för när jag får mens är det ingen lättnad. Mer tårar och hugg i hjärtat. Men samtidigt så kommer en röst som säger att jag är som ett barn själv ibland, och hur skulle det vara att bo hemma, utan sambo, och med ett barn? Att pappan kanske inte kan vara med på allt? Det kanske kan hjälpa dig att vänta lite, för hur gärna jag än vill (och det är så mycket att jag ibland ber) så kanske det tjänar något till att vänta?

Annons
Annons
Annons