Forum Graviditet


Outhärdlig sorg...

Blev gravid i höstas. Hade längtat länge efter ett till barn men kommit till ro med att det kanske inte skulle bli så. Hade nyss träffat en ny kille och en graviditet var inte vad jag räknat med. Killen visade sig vara ett riktigt kräk och jag valde att avsluta graviditeten fast jag egentligen ville behålla barnet. Nu har det gått 40v, sorgen och skuldkänslorna känns övermäktiga. Känns som att jag går sönder inombords. Ångrar mitt beslut, önskar att jag varit mer självisk och behållt barnet. Finns det någon som gått igenom samma sak, som vet hur jag känner mig? Kan inte prata med min nuvarande pojkvän, han förstår att jag mår dåligt av detta men hur ska han kunna hjälpa mig. Vill bara gråta men gråten fastnar i halsen och kommer inte ut. Snälla....säg att det finns någon därute som förstår mig....

Förstår att du har det jobbigt just nu, men tänk på vad barnet och du hade fått gå igenom om du fött det. Har själv gjort en abort pga omständigheter som liknar dina, men själv var jag gift med mannen i fråga. Du får gärna skriva till mig, men gör det då via mail Kram


Jag vet precis hur du känner. Jag har också gjort en abort och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag gjorde visserligen inte abort av samma anledningen men sorgen och skuldkänslorna är dom samma. Min pojkvän är inte alls ledsen och han vet nog inte heller vad han sak säga till mig. Det finns inga ord som kan få det att kännas bättre, det finns inga ord som kan få det ogjort. Antar att man får leva med sorgen. Men du får gärna prata med mig om du vill. kanske kan vi hjälpa varann. kramar


Hej. Jag kände att jag måste svara på det du skrev för jag har själv gått igenom ungefär samma sak för snart tio år sedan. Jag hade nyss blivit tillsammans med en kille, som var äldre men som inte ville ha barnet när jag blev gravid och jag tvingade mig mot min vilja att göra en abort. För att han skulle stanna kvar. Han var inte med under aborten och han förbjöd mig mer eller mindre att prata om den med någon och inte med honom. Det absolut värsta som kunde hänt för det finns ingen annan väg än att prata och känna sig igenom hela traumat. För det var ett trauma. Det tog mig nio år att inse hur allvarligt det var. När jag väl tillät mig känna, vilket jag ironiskt nog gjorde när jag och min nya skulle försöka få vårt första barn, kom alltihop ifatt mig. En del verkar inte inse att en abort kan upplevas som att mista ett hett önskat barn: I min sorg som kapslades in i tio år, fanns exempelvs fantasier om hur barnet såg ut gömda, det fanns "instinkter" om att det nu var höst och om barnet levt hade det varit åtta år och då skulle jag ha köpt en höstjacka åt det så det inte skulle frusit. Gud vad jag grät när jag höll på med det. Det fanns spirande moderskänslor som jag var tvungen att hantera, som jag led av att inte få utlopp för och dessutom konkreta känslor av själva aborten som kändes rent kroppsligt. Ångest alltså. Jag har ångrat min abort så mycket när vi försökte få barn - när jag på allvar insåg vad ett barn kan betyda, så det liknar ingenting och det har varit fruktansvärt jobbigt när männen ifråga inte förstått det. Ur det perspektivet måste jag säga att jag tror att de män som fattar vad det ställer till med när man tvingas ta bort ett barn man vill ha, är på undantag, de kanske själva är pappor. Jag har upplevt förlusten, stundtals som gigantisk, orättvis: Det var som att mitt barn togs ifrån mig. Av honom... Sedan har det funnits stunder när jag insett och tröstats av insikten att det här barnet hade fått ett jobbigt liv. I allfall: Jag hade behövt människor som hade fattat exakt hur det var, men jag vågade inte ens prata med mina kompisar om det - på något sätt så tror ju folk i allmänhet att man gör abort av fri vilja, men det gjorde inte jag. Inte i realiteten, i realiteten anpassade jag mig och stundtals har jag ångrat det bittert. Och även om jag nu inser att detta barn inte hade fått det bra, med en pappa som inte ville ta ansvar, så har jag varit tvungen att sörja detta barn som aldrig fick bli till, innan jag kunde bli gravid igen. Släppa taget om detta barn och sedan välkomna det nya. Jag vet också att det är jättejobbigt tiden runt när barnet skulle fötts och det är säkert jobbigare om man fått barn innan på ett annat och verkligare sätt. Sedan tillkommer detta att man reagerar så oerhört när andra blir gravida omkring en. Man blir så otroligt glad för man förstår vad ett barn beyder, och samtidigt så djupt ledsen och påmind om sin förlust. Jag tror att det är jättebra att du avslutade förhållandet. För det blir inte detsamma efter en mer eller mindre påtvingad abort. Det går inte att komma runt känslan av svek. Sedan är det bara att fortsätta att våga känna känslorna. Man läker, det gör man. Bara du inte stoppar undan det utan uttrycker det och sedan kommer en tid när du kan släppa det och försonas på någon nivå med alltihopa. Jag hoppas något av det här hjälpte fast jag bara berättade om mig själv. Jag ville bara att du ska veta att det finns en som på sitt eget vis, fattar vad det innebär att gå igenom detta.

Annons
Annons
Annons