Diabetes och komplikationer i matsmältningskanalen

Tillstånd i matsmältningskanalen som orsakas av diabetes är bland annat gastropares, intestinal enteropati (som kan ge diarré, förstoppning och läckageproblem) och icke-alkoholorsakad fettleversjukdom¹. Denna typ av komplikationer har blivit vanligare eftersom förekomsten av diabetes har ökat.

Diabetes och komplikationer i matsmältningskanalen beror ofta på förändringar i magsäckens och tarmarnas rörelser (motilitet), vilket orsakas av skador i det autonoma nervsystemet (autonom diabetesneuropati). En del studier antyder att den autonoma neuropatin har ett samband med diabetessjukdomens varaktighet, medan andra studier tyder på att komplikationerna i matsmältningskanalen först och främst uppstår till följd av dålig blodsockerkontroll och inte nödvändigtvis beror på hur länge man har haft diabetes.

Förändringar i matstrupen

Onormala sammandragningar (peristaltik) i matstrupen och en försvagad slutmuskel i övergången mellan matstrupen och magsäcken kan leda till besvär i form av halsbränna och sväljsvårigheter (refluxbesvär). Sådana symtom uppstår dock endast hos en minoritet av alla patienter med diabetes. Andra faktorer som kan bidra till besvär med sura uppstötningar vid diabetes är fetma, högt plasmaglukos och nedsatt utsöndring av syraneutraliserande bikarbonat från spottkörtlarna.

Behandlingen består av god blodsockerkontroll och läkemedel mot sura uppstötningar.

Fördröjd tömning av magsäcken – gastropares

Tillståndet yttrar sig i form av tidig mättnadskänsla, illamående, kräkningar, uppblåsthet, känsla av stinnhet efter måltid och smärtor i den övre delen av buken. Cirka 5–10 % av patienterna med diabetes rapporterar symtom som stämmer överens med gastropares. Tillståndet är vanligare bland kvinnor. Utöver en noggrann anamnes och kroppsundersökning kräver utredningen blodprover, gastroskopi, eventuellt röntgen av tunntarmen, eventuellt ultraljudsundersökning eller en gammakameraundersökning (scintigrafi) av tömningen av magsäcken.

Läkaren ska utesluta andra orsaker, bedöma allvarlighetsgraden, korrigera för eventuell näringsbrist och reducera symtomen. Det är viktigt att läkaren kritiskt utvärderar de läkemedel du tar, eftersom vissa problem eventuellt kan bero på biverkningar.

Omläggning av kosten och lågdosläkemedel som dämpar illamående kan ge kontroll över symtomen. Ökat vätskeintag, det vill säga att man dricker mer, underlättar tömningen av magsäcken på grund av att vätsketömningen inte är fördröjd till skillnad från tömningen av fast föda. Det är bra att äta mindre och fler mål för att motverka svullnadskänslorna efter måltider. Sluta röka. Reducera intaget av fibertillskott, mat som innehåller olösliga fibrer eller som har hög fetthalt samt alkohol eftersom dessa kan störa tömningen av magsäcken.

Förändringar i tunntarmen

Förändringarna kallas intestinal enteropati på fackspråk. Tillståndet yttrar sig som diarré, förstoppning eller avföringsläckage.

Mellan 5 % och 20 % av alla patienter med diabetes uppger att de har problem med diarré. Behandlingen har som mål att ge symtomlindring. Den består av korrigering av vätske- och saltbalansen, bättre kost och blodsockerkontroll samt hantering av eventuella underliggande orsaker. Preparat mot diarré kan användas, men de bör användas med viss försiktighet.

Förstoppning kan förekomma växlande med diarré och är en av de vanligaste komplikationerna till diabetes. En studie visade att 20–44 % av patienterna med diabetes var förstoppade eller använde laxermedel, vilket är markant vanligare än bland befolkningen i övrigt. Det är viktigt att läkaren utesluter andra orsaker som läkemedelsbiverkningar eller låg ämnesomsättning. Behandlingen inkluderar god hydrering, regelbunden fysisk aktivitet och ökat fiberintag. Laxermedel av typen laktulos kan användas som behandling.

Onormal funktion i ändtarmens inre och yttre slutmuskel på grund av neuropati kan leda till läckageproblem.

Diabetes och icke-alkoholorsakad fettleversjukdom

Detta är en leversjukdom som liknar alkoholorsakad leverskada, men skillnaden är att patienten inte har någon hög alkoholkonsumtion. Orsaken är okänd, men sjukdomen associeras ofta med diabetes typ 2 och fetma. Tillståndet kan utvecklas och leda till inflammation i levern (steatohepatit) och i vissa fall till skrumplever (cirros). Alla patienter som har allvarlig fetma och diabetes har en viss grad av steatos, och av dessa har hälften steatohepatit.

Diagnosen ställs baserat på förhöjda leverprover (transaminaser) under en längre tid. Ytterligare blodprover bör tas, och man bör även undersöka med ultraljud och datortomografi.

De flesta patienter har inga symtom. En del personer kan uppleva obehag eller svullnadskänsla i övre högra delen av buken, men det är oklart om detta beror på sjukdomen. Hos patienter med symtom kan sjukdomsbilden variera från bagatellartade besvär till allvarlig leversjukdom.

Gradvis viktnedgång och god blodsockerkontroll rekommenderas för patienter med icke-alkoholorsakad steatohepatit. Läkemedelsbehandling med metformin eller pioglitazon verkar kunna förbättra tillståndet, i alla fall på kort sikt.

Granskare

• Björn Eliasson, adjungerad professor och överläkare, Diabetescentrum, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.