Fakta | Cancer

Barns reaktion på sjukdom


Uppdaterad den: 2013-02-12
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Barn går från djup oro till munter lek på kort tid. Till skillnad från de flesta vuxna kan de koppla bort oron när den blir för överväldigande – men den återkommer. Även om barn i perioder verkar glada och obekymrade har de fortfarande behov av extra omsorg.

Syskon kan reagera mycket olika på en förälders sjukdom. Det är viktigt att vara uppmärksam på att barn som drar sig in i sig själva har minst lika stort behov av stöd som andra som uttrycker sina känslor mer direkt.

Var var du mamma?

Känslorna kan vara mycket starka hos barn. Även flera månader efter sjukhusuppehållet kan de komma till uttryck i form av frågor som: "Var var du mamma? Varför var du inte hos mig? Jag har saknat dig så mycket."

Annons
Annons

Det bästa föräldrarna kan göra är att se till att barnet passas av någon hon/han känner väl medan mamma eller pappa är på sjukhuset. Täta besök under sjukhusvistelsen och mycket samvaro efter att den sjuka kommit hem hjälper också. Mindre barn reagerar alltid på separation från föräldrarna. Oavsett om det beror på resa, sjukhusvistelse eller dödsfall saknar de mamma eller pappa och känner sig otrygga, eftersom vardagsrutinerna har ändrats.

Separation är svårast för små barn under fyra år, som fortfarande är mycket beroende av föräldrarna eller annan vårdnadshavare. De upplever separationen som hotande, de känner osäkerhet och är rädda för att den av föräldrarna som är inlagd på sjukhus inte kommer tillbaka. Ofta protesterar barnet. Till en början högljutt, men efter ett tag verkar barnet anpassa sig och anknyter mer till den friska föräldern, eller till andra närstående vuxna. Under ytan längtar barnet ändå fortsatt intensivt, samtidigt som han/hon är besviken och arg för att mamma eller pappa är borta.

Besvikelsen visar sig när den sjuka kommer hem, och barnet inte längre vill kännas vid, eller helt undviker, honom eller henne. Efter en tid ändras barnets beteende igen. Det kommer med förebråelser, gråter och klamrar fast vid den som har varit borta. Då är det viktigt att föräldrarna försöker vara tålmodiga och förstående; barnets beteende är en naturlig följd av det han/hon varit med om, och det har ingenting att göra med att det är bortskämt eller "elakt". Barnet kommer snabbare över den svåra känslan om föräldrarna accepterar att han/hon emellanåt reagerar våldsamt och aggressivt.

Annons
Annons

Kissa på sig igen?

När mindre barn har det svårt, får de ofta delvis återfall till tidigare stadier i sin utveckling. De börjar kanske kissa på sig igen, suga på tummen, stamma eller prata babyspråk. Det här är tydliga tecken på att barnet har det svårt och kräver extra omsorg.

Ilska och raseri

Större barn har det också svårt vid separation från föräldrarna. Om mamma eller pappa är inlagda under längre tid, kan längtan visa sig som ilska mot de personer som passar barnet. I ren förtvivlan börjar barnet gorma med de vuxna. Barn kan också reagera aggressivt på att den sjuka inte längre orkar göra saker, till exempel åka och fiska eller läsa godnattsagor.

Bakom aggressionen ligger sorgen över det som har skett och ett hopp om förståelse. Som en 10-åring så exakt uttryckt det: "När jag blir arg, vill jag allra helst ha tröst."

Bita på naglarna och ha mardrömmar

Även om barnet inte pratar om mammas eller pappas sjukdom kan det lida av situationen i hemmet. Det finns många sätt att reagera på, och det är viktigt att de som tar hand om barnet känner till att snabba förändringar av uppförande och beteende kan vara ett tecken på att barnet kräver extra uppmärksamhet. Var på din vakt om barnet:

  • Biter på naglarna, plockar på saker, slår, sparkar, gråter och är ledsen.
  • Gnäller, är irriterad, arg eller uppmärksamhetskrävande.
  • Är rädd för mörkret eller för att vara hemifrån.
  • Har mardrömmar eller svårt att somna.
  • Har problem med att äta eller ont i magen.
  • Inte klarar av att koncentrera sig.
  • Är rädd för katastrofer eller för att andra i familjen ska bli sjuka.

Om barnet inte leker

Det kan vara skäl till att vara särskilt uppmärksam om barnet:

  • Blir överdrivet medgörligt.
  • Isolerar sig.
  • Skolkar från skolan.
  • Får beteendeproblem i förskolan eller skolan.
  • Inte leker.

Dessa reaktioner är mycket vanliga hos barn som går ensamma med oroande tankar, och som behöver hjälp med att dela dem med vuxna. Det är viktigt att föräldrar, förskolepersonal och lärare är extra vaksamma på förändringar i barnets beteende, och pratar med varandra om de lägger märke till förändringar. Bra kontakt mellan hemmet och förskolan eller skolan kan vara ett bra stöd för barnet.

Är det mitt fel?

Barn kan inte alltid skilja mellan verklighet och fantasi, och har ofta en föreställning om att ord, tankar och önskemål kan ha en dramatisk effekt på omvärlden. Det är inte ovanligt att barn är säkra på att de har framkallat mammans eller pappans sjukdom, eftersom de en gång efter ett bråk har önskat hans eller hennes död. När sjukdomar väl kommer känner barnet sig skyldigt och ansvarigt, och tänker kanske att han/hon nu får ett välförtjänt straff.

Även om barn har sådana tankar kan de också samtidigt ha förståelse för det korrekta sambandet. Känslan av skuld är dock ofta starkare än förnuftet, och den kan vara mycket tung att bära ensam.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons