Medlemskrönika: "En dag ska vi dö, men alla de andra ska vi leva"
Hösten har kommit till Öland, med de starka färgerna och den klara friska luften.
I våras stod jag och tittade på sjöfåglarna som kom flygande i sträck, och jag kände en fruktansvärd sorg och panik över mitt cancerbesked.
- Det här är första gången i mitt liv som jag verkligen längtar efter att våren och sommaren ska vara över, klämde jag fram mellan tårarna som rann nedför kinderna.
Jag trodde aldrig att sommaren skulle vara uthärdlig. Jag förväntade mig att den skulle vara en evig plåga, en fasansfull väntan och en avgrundsdjup sorg.
Nu har både vår och sommar passerat och jag måste ändå erkänna att jag hade fel. Hade någon berättat för mig att jag skulle sitta här, hårlös och fullproppad med cellgifter, och ändå njuta av sommar och höst, då hade jag sannerligen inte kunnat tro dem. Men nu gör jag det.
Jag opererade bort mitt ena bröst i maj. Jag trodde att det skulle innebära en stor sorg, en smärtsam rehabilitering och stora problem med lymfan i armen. Jag trodde att jag skulle ha svårt att använda min högra arm.
Operationen gick betydligt bättre än jag trott, visst saknar jag bröstet, saknar att vara ” hel” kvinna, men mycket mer är det inte. Jag har varit lyckligt lottad, vad det gäller min arm. Jag har sluppit problem med lymfan.
Sen kom cellgifterna. Jag ska nu alldeles snart få min sjätte och sista behandling.
Jag vet att det finns många olika sorter, jag vet att man reagerar väldigt olika på dem. Jag har mått mycket illa – fast det var mest under antibiotikakuren som jag pga av en inflammation var tvungen att ta. Jag är ofta mycket trött. Men ändå, det är så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Jag orkar mycket mer än jag trodde. Mitt liv kretsar visserligen kring behandlingen och de olika perioderna, men mitt liv är ändå väldigt bra.
De dagar jag mår bra fyller mig med en lycka så stor att jag nästan sprängs. Jag känner kroppens muskler, hur de trots allt, orkar frakta mig framåt på cykeln. Jag känner hur vinden fladdrar i mina kläder, det är så underbart att känna fartvinden, även om jag saknar fladdret i håret. Att vakna på morgonen utan att må illa, det är en underbar känsla.
Måste man verkligen så hårt knuffas omkull för att kunna uppleva lyckan i det vardagliga livet? Det är grymt, om det är så. Om man måste stå med katastrofen hängande över sig för att verkligen se vad livet är.
En dag ska vi dö, men alla de andra ska vi leva. P-O Enqvist sa något sånt i sitt sommarprogram. Och det är verkligen sant, en av alla dagar ska vi dö. Men alla de andra, varenda en, är tillägnade livet. Och det är bara att njuta av dem, så mycket det någonsin går!
Dalai Lama har sagt något i stil med att lyckan är konstant, oavsett vad som händer runt oss. Den olycklige som vinner en miljon, han blir säkert lycklig för stunden, några dagar, några månader, kanske, men sen faller ruset i glömska och vardagen ser lika grå ut som tidigare. Och, fantastiskt nog, tror jag att det är likadant med svåra besked.
Visst smärtar sorger och saknad, visst skrämmer dödliga sjukdomar, visst värker det av längtan efter förlorade vänner. Men den som i grunden har en positiv livssyn hittar tillbaks till det positiva, även om sorger finns med som en klangbotten. Det kan låta förmätet att säga att sjukdom och vinster av stora summor egentligen innebär samma mått av lycka och glädje. Och det är inte så jag menar, det är bara det att jag tror att grundsynen är mer avgörande än vi tror. Och den kan vi jobba med.
Vi kan öva oss i att försöka hitta det ljusa i livet. Vi kan försöka att värna det goda, öppna oss för vänskap och kärlek. När sjukdomen flåsar oss i nacken, då kanske vi är ännu mer motiverade att söka det positiva i livet, då orkar vi inte längre att hålla oss fast i vardagligheternas trivialiteter. Jag blev så rädd när jag fick mitt cancerbesked. Jag trodde det skulle bli så fasansfullt. Så här långt har det ändå blivit riktigt uthärdligt, ja sommaren blev fin. Svalkande vindar i skuggan av mitt päronträd. Cykelturer på alvaret. Goda vänner på besök i bersån.
Men nog längtar jag efter en hel och frisk sommar, då jag kan röra mig ute i solen, utan att ständigt skydda överömtålig hud.
Jag längtar efter att kunna bada och simma.
Jag längtar efter att kamma mitt hår.
Jag längtar efter att krama mina vänner, våga vistas bland folk, utan stor rädsla för alla förkylnings- och influensabakterier.
Jag längtar efter att vara en vanlig kvinna, en levande, frisk kvinna som visserligen genomgått en svår sjukdom och tuff behandling, men som klivit ut på andra sidan mycket klokare än tidigare.
Då ska jag försöka hålla kvar tacksamhetens tanke, jag ska försöka minnas hur fantastiskt det är att vakna på morgonen med en stark och frisk kropp.
