Medlemskrönika: Cancerdiagnosen


Publicerad den: 2009-06-02
Författare: Eva Akerstedt

Annons

Det känns helt otroligt. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle sitta här ute i min trädgård, i försommaren. Äta ett saftigt äpple, lyssna till gök och näktergal, och känna en livstro, en sprittande livsglädje i min kropp.

Nej, jag kunde aldrig tro det. Inte efter den 25:e mars, och det besked jag fick då:
-Tyvärr, det ser inte bra ut. Tyvärr, det är cancerceller i knölen i armhålan, så det blir helt säkert operation…

Då, den 25:e mars slogs världen totalt i spillror. Cancer. Det fasansfulla ordet.

Annons
Annons

Cancer.

Cancer är FASA, cancer är dödlig skräck. Cancer, det är mer än död, det är mer än lidande, mer än smärta och borttynande Det är Demoniskt. Och jag fångades av det. Jag trängdes in i ett hörn, invaderades av det. Världen förlorade form och struktur. Hur jag vände och vred mig, hur jag än försökte förneka, försökte backa tiden, försökte stoppa tankarna så var jag fast i det. Det var fast i mig.

Cancer. Tumörer. Metastaser. Operation. Strålning. Cellgift.

Annons
Annons

De sa också andra ord till mig:
- God prognos.
- Positivt med tidig upptäckt.
- De allra flesta botas.
&nbsp
Jag hörde visserligen orden, men de kom inte in i mig. Cancerordet satt där och blockerade allt.

Men nu, två månader senare, nu sitter jag här och kan andas normalt. Jag kan skratta och jag kan må riktigt bra. Aldrig mer i livet trodde jag att jag skulle kunna skratta och må bra, aldrig, om inte cancerbeskedet suddades ut.&nbsp Och det visste jag naturligtvis att det aldrig skulle kunna göra.
&nbsp
Nu är jag opererad. Det ena bröstet finns bara kvar som ett minne och som ett något stramande, rött ärr. Tumören i lymfan är borta, liksom många andra lymfkörtlar.
&nbsp
Egentligen vet jag inte mycket mer idag än jag gjorde den 25:e mars. Jag vet fortfarande inte vilken sorts cancer det rör sig om, jag vet inte vilken sorts efterbehandling jag ska få, även om jag förberetts på att det är mycket sannolikt att det kommer att bli cellgift och strålning.
På torsdag den här veckan har jag tid för återbesök, och då får jag besked. Ändå är jag inte längre så rädd. Eller, jo, visst är jag orolig, det är klart att jag är orolig, men den där värsta demonskräcken har släppt sitt grepp om mig. Realistiskt är jag naturligtvis rädd för ett väldigt negativt besked.
&nbsp
Men jag känner styrka och frisk kraft i min kropp och av det bygger jag hopp och tro på att det kommer att gå bra. Jag är beredd på en svår sommar, en svår höst, men jag tror på min styrka att kämpa mig igenom det. Jag ser det som ett arbete, ett uppdrag, bland andra uppdrag. Och jag tror att jag kommer att komma stärkt ut ur det.

Cancer är en sjukdom bland andra sjukdomar. Den har en mängd olika ansikten, den kan vara riktigt svår, men den förtjänar ändå inte att bära Demonens ansikte. Och demonrädslan har jag äntligen lyckats bearbeta till vanlig, normal kämparglöd.
&nbsp
Det är därför jag kan sitta här i solen idag, och njuta, trots att jag är nyopererad för cancer, trots att jag egentligen inte vet något om hur min sommar kommer att se ut. Men jag vet att var dag har ett alldeles eget värde, jag vet att jag vill lägga rädslan åt sidan och se de små, underbart vackra detaljerna i livet. Jag vill uppleva rödstjärtarnas dans i mina blommande äppelträd och jag vill känna värme och kärlek strömma mellan mig och mina nära, mina goda vänner, mina starka stödjare.

Så mycket känns numera oviktigt. Vad skulle det hjälpa om jag hittade den där miljonvinsten i brevlådan (jag som aldrig köper lotter, har måst fantisera hårt för att få till en vinst), som vi brukar skoja om, mina vänner och jag. Vad skulle jag med miljonen till, det är livet och kärleken, barnen och vännerna, Gud och godheten som är rikedom.

Och allt det har jag, om jag så också, mot förmodan, skulle få det allra tyngsta beskedet.

/Eva Akerstedt

&nbsp

Vill du också skriva en medlemskrönika? Kontakta Netdoktors redaktion:
redaktionen@netdoktor.se


Annons
Annons