Fakta | Barn

Ormbett – i ett internationellt perspektiv

Ormar finns nästan överallt i världen, men det är bara cirka 15 procent av de omkring 3000 olika giftormsarter som betraktas som en potentiell risk för människan. Av dessa finns de flesta i tropiska och subtropiska områden, samt i Australien och nästan hela USA.

Uppdaterad den: 2015-08-03
Författare: Göran Günther, överläkare, specialist infektionssjukdomar, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Annons

De många historierna om boaormar, i synnerhet anakondan i Amazonas och pytonormen i Asien, som lär ha kramat ihjäl vuxna människor, måste betraktas med stor skepsis. I praktiken är det bara giftormarna som är av intresse när det gäller risk för människan.

Var är risken störst för ormbett?

Risken för ormbett är störst i områden med högt gräs (odlingsfält, bush, savann) samt i skog och stenig terräng, till exempel vissa ökenområden. Vissa ormar söker sig även in i stugor och hus.

Hur undviker man ormbett?

  • Använd höga stövlar och långbyxor (som i regnskogar även ger visst skydd mot iglar).
  • För oväsen (eller rättare sagt skapa vibrationer i omgivningen - ormar är döva, men reagerar på "skakningar"). Piska och slå med en lång gren eller liknande i området framför dina nästa tre till fem steg, och vänta lite innan du tar nästa steg. De allra flesta ormar flyr helst om de får chansen (ett undantag är den mycket aggressiva australiensiska Taipan, som hugger helt utan förvarning).
  • Undvik att gå ut i ett ormområde i mörkret. Om det trots allt är nödvändigt, bör du ta med en kraftig ljuskälla. Ormar undviker helst skarpt ljus och vibrationer.
  • Om man ser en orm bör man stå helt stilla. Dels kommer den givetvis helst att ge sig iväg, och dessutom angriper de flesta ormar oftast rörliga mål.
  • Undvik naturligtvis att sticka ned händerna i hål, mörka håligheter och klippsprickor.
  • Om man ser en "död" orm bör man ta en lång omväg. Många har blivit bitna av "döda" ormar. Det är bara om en människa blivit biten som man bör se till att döda ormen och få den artbestämd, men håll den i svansen och fortsätt att akta dig för huvudet. Ännu bättre är att lägga den i en säck, som man håller långt från kroppen.
  • Alla havsormar (hydrophiidae) kan vara ytterst giftiga och bör inte inspekteras närmare av dykare. Havsormar förekommer mest vid Sydostasiens och Australiens kuster.

Symtom och farosignaler

Risken vid ormbett beror på många olika faktorer, till exempel ormens art och storlek, mängden insprutat gift, antalet bett och var de sitter (bett i huvudet eller på kroppen är farligast, men oftast sitter betten på armar eller ben), offrets vikt (barn löper störst risk) samt offrets allmänna hälsotillstånd och individuella mottaglighet för giftet.

Annons
Annons

Symtom som visar sig snabbt:

  • Man kan vänta sig lokal smärta, svullnad och missfärgning vid bettet, men detta behöver inte uppstå med en gång (till exempel ger korallormens bett sällan omedelbara lokala reaktioner, och de allmänna reaktionerna uppstår ofta först efter 8-24 timmar).
  • Inom de första 10-15 minuterna - och ända upp till några timmar - efter bettet kan det uppstå allmänna symtom som rädsla, sjukdomskänsla, illamående, kräkningar, huvudvärk, yrsel, svettningar, andnöd, blödningar, hjärtsvikt och chock, muskelryckningar, förvirring, kramper, förlamning, medvetslöshet samt död.

Symtom som visar sig senare (ofta 6-24 timmar efter bettet):

  • Lokala symtom (omkring bettet): Tilltagande, massiv svullnad i exempelvis hela armen, även om bettet sitter ända ute på handen. Det uppstår ofta blåsor och blödningar i hud, underhud och muskler, liksom det kan uppstå blodproppar i de omgivande blodkärlen. Nekros (vävnadsdöd) i hud, bindväv och muskler är en näraliggande risk.
  • Allmänna symtom: Tilltagande yrsel, kräkningar, andningssvårigheter, feber, blodtrycksanfall och chock. Det kan även uppstå blödningar från slemhinnor (till exempel gommen), blodiga kräkningar samt blod i avföring eller urin. Störningar i känsel och förlamning (ofta först i ansiktet). Senare kan det uppstå svalg- och andningsförlamning.

Ormgifter verkar i princip på tre olika sätt:

Annons
Annons
  • Hemotoxiner, det vill säga gifter som spränger (hemolyserar) de röda blodkropparna eller påverkar blodets förmåga att koagulera.
  • Neurotoxiner, det vill säga gifter som i synnerhet förlamar nervförbindelserna till musklerna, och i värsta fall förlamar svalg- och andningsmusklerna.
  • Kardiotoxiner, det vill säga gifter som har en direkt skadlig verkan på hjärtat och leder till cirkulationskollaps och chock.

Eftersom en rad andra omständigheter, däribland även möjliga allergiska reaktioner, påverkar förgiftningen, är det hela ofta mycket mer komplicerat och svåröverskådligt, och omfattar vanligtvis blandade reaktioner och symtom.

Första hjälpen vid ormbett

  • Råka inte i panik - det är bara få giftormar som är verkligt farliga för människan. Dessutom händer det ofta att gift inte sprutats in vid bettet. Till exempel räknar man med att det bara sprutas in gift vid 20-30 procent av skallerormsbetten, och vid 50 procent av korallormsbetten.
  • Undvik att röra dig i onödan, så att eventuellt gift inte sprider sig i kroppen.
  • Tvätta om möjligt bettet snabbt och försiktigt med tvål och rent/kokat vatten.
  • Spott från asiatiska och afrikanska spottkobror måste genast tvättas bort från ögon och slemhinnor, varifrån det tas upp i kroppen.
  • Man kan sätta ett fast förband över och eventuellt omkring bettet, vilket kan minska giftupptaget och -spridningen. Det är viktigt att det inte blir helt avsnörande och att man fortfarande kan känna puls på den "bortre" sidan av förbandet. I USA avråder man från denna behandling vid bett från pit vipers (till exempel skallerormar), eftersom man betraktar den lokala vävnadsskadan som mer riskabel än en möjlig spridning av giftet.
  • Det är (som alltid) viktigt att hålla luftvägarna fria från slem, uppkastningar och blod.
  • Transport till läkare eller sjukhus bör ske så snart som möjligt. Den sjuke måste köras eller bäras, och vid illamående eller kräkningar bör han/hon sitta upp eller läggas i framstupa sidoläge för att hindra eventuella uppkastningar från att komma ned i luftvägar och lungor. Många ormgifter verkar ganska långsamt (4-20 timmar efter bettet), men detta bör inte skjuta upp transporten, eftersom även andra omständigheter kan ha betydelse (särskilt hos allergiska personer och barn verkar giftet till exempel snabbare).
  • Syrgasbehandling, dropp samt eventuell antichockbehandling är ofta brådskande.
  • Motgiftsbehandling kan vara lämplig och rädda liv, men bör alltid utföras av läkare.

Vaccinationer

Man kan inte vaccinera mot ormgifter, men alla, i synnerhet turister, bör vara tillräckligt vaccinerade mot stelkramp och difteri under de senaste tio åren. Även om boaormar inte är giftiga, kan deras bett - såväl som bett från andra, både giftiga och icke-giftiga ormar - framkalla infektioner, bland annat stelkramp.


Annons
Annons