Immunsystemet vid transplantation

Vi behöver immunsystemet för att försvara oss mot infektioner och vissa främmande ämnen i vår omgivning. Systemet är mycket komplext, men bygger på principen att kroppen känner igen vad som är kroppsfrämmande.

Det som först sker när kroppen försvarar sig är oftast ett snabbt svar, en inflammationsreaktion, med tillhörande stegring av kroppstemperaturen och vissa akuta blodprover, såsom CRP (C-reaktivt protein/”snabbsänka”).

Immunförsvaret minns

Man kan säga att immunsvaret har ett ”minne”. Det innebär att när man träffar på samma främmande ämne nästa gång, så sker reaktionen snabbare och kraftigare för att vi inte ska bli så sjuka. Detta är något som ställer till bekymmer i transplantationssammanhang.

Vita blodkroppar och antikroppar

De vita blodkropparna (lymfocyterna) har olika funktion i immunsystemet. Så kallade T-celler reagerar vid vissa infektioner och är aktiva vid avstötning av främmande organ (vid transplantation). En annan grupp av vita blodkroppar är de s.k. B-cellerna, som bildar antikroppar. Dessa skyddar sedan mot en ny infektion (som exempelvis vid en vaccination, då antikroppar bildas som sedan skyddar mot den aktuella infektionen).

Antikroppar kan också bildas vid en avstötning av ett främmande organ, vilket kan försvåra möjligheterna att finna ett passande organ (pga ökad avstötningsrisk). Idag finns emellertid läkemedel mot dessa antikroppsproducerande celler. Helt naturligt ökar dessvärre infektionsrisken när sådana medel ges.

Vid en immunaktivering bildas, förutom celler och antikroppar, en rad mindre proteiner med olika funktion. Hit hör exempelvis s.k. komplement som gör att skadliga celler förstörs samt olika cytokiner som också har en skyddande effekt genom att angripa virus. En känd cytokin är t.ex. interferon som numera även framställs industriellt och används för att behandla svår virusgulsot.

Inför en transplantation

För att bedöma immunförsvaret inför en transplantation, görs en s.k. HLA-typning liksom en korstest. HLA (human leukocyte antigen) ger ett visst ”utseende” på cellerna, som man ärvt. Det finns ett mycket stort antal HLA-typer jämfört med t.ex. antalet blodgrupper (A, B, 0 och AB), eftersom vi alla, förutom enäggstvillingar, har olika genetiska uppsättningar.

Idag har dock korstesten större betydelse vid transplantation, än HLA-typning. Korstesten går ut på att se om det finns antikroppar mot den tänkta donatorn. Finns det antikroppar är det nämligen stor risk för snabb avstötning, som tidigare nämnts.

Vid transplantation kan det alltså ske en avstötning (rejektion), som i så fall vanligen inträffar under de första veckorna efter operation. Med dagens effektiva mediciner sker detta enbart vid 20 procent av fallen. Vid avstötning ger man först kortison i höga doser för att dämpa inflammationen. Nästa steg är att ge specifika anti-T-cellsläkemedel t.ex. ATG (antithymocytglobulin) eller OKT3, eller specifika B-cellsmedel såsom Mabthera (rituximab), som är mycket effektiva. Biverkningar finns av allergiskt slag, med frossa, feber och allmänpåverkan, varför läkemedlet ges på sjukhus.

Idag kan man också transplantera trots att blodgrupperna inte är förenliga. Således kan en person med blodgrupp A ge en njure till en person med blodgrupp 0, vilket var otänkbart tidigare. Man måste dock förbereda mottagaren genom att eliminera antikroppar och påbörja viss medicinering, så detta är endast aktuellt när det finns en identifierad levande givare och ingreppet kan planeras.

Medicin mot avstötning

För att förebygga avstötning används idag primärt tre läkemedel:

  1. Kortison, som dämpar inflammationen generellt. Kända biverkningar är övervikt, diabetes, åderförkalkning (på sikt).
  2. CNI (calcineurinhämmare), som dämpar T-cellssvaret. Hit hör cyklosporin (Sandimmun) som upptäcktes och började användas på 80-talet, vilket förbättrade resultaten vid all organtransplantation. Biverkningar är försämrad njurfunktion, högt blodtryck och ökad hårväxt. Ett annat läkemedel ur samma klass är takrolimus (Prograf, Advagraf) som introducerades på 90-talet. Takrolimus är möjligen något effektivare än cyklosporin, och har liknande biverkningar (mindre kosmetiska sådana, men något högre frekvens diabetes).
  3. Antimetaboliter, som dämpar B-cellerna. Exempel på dessa är MMF (CellCept) och MPA (Myfortic). Kända biverkningar är främst obehag från magtarmkanalen. Istället för de föregående kan man ge sirolimus (Rapamune) eller everolimus (Certican), som dämpar inflammationen i kärlen. Förhöjda blodfetter och ansamling av vätska är de främsta biverkningarna hos dessa mediciner.

Man använder alltså dessa tre mediciner initialt, men man kan vanligen övergå till två av dem efter ett par år. På grund av biverkningarna kommer kortisonet sannolikt att ersättas med andra preparat framöver. Eftersom immunsvaret måste ”hållas i schack” hela tiden efter en transplantation, är immundämpande mediciner en livslång medicinering.

Uppdaterad den: 2008-05-07