Livet förändrades med stomin, men inte som jag trodde

När jag för 33 år sedan, som 28-åring, blev stomiopererad och fick en ileostomi trodde jag att livet skulle förändras oerhört och så blev det också, men inte i den riktningen som jag trodde.

Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag haft besvär med min tarm, alltid lös avföring och mycket ont. Skolgången blev lidande, för det var många gånger jag fick stanna hemma - och tyvärr var det ingen läkare som tyckte att det var något att bry sig om. "Dåligt blodvärde har unga flickor", så det var inget att ta så allvarligt och det onda var säkert mest nervöst!

Jag kunde ändå sköta arbete efter skoltiden och fungerade ganska bra, men det var mycket besvär från tarmen och mycket ont under många år. Jag sökte läkare vid ett flertal tillfällen men fick nästan alltid samma svar ”detta är psykiskt betingat”. Jag ordinerades starka värktabletter som jag trodde skulle slita sönder min tarm.

Två graviditeter klarades av utan några större problem - och det är faktiskt flera som mår bra under graviditeter - men efteråt rasar alla värden för barnet har tagit så mycket näring från modern.

Försommaren 1977 var det tack och lov en läkare vid ett akutbesök som gjorde en rectoskopi, (de tittar med ett instrument upp i ändtarmen) och där såg han en mycket sårig ändtarm. Han skrev en remiss för vidare röntgen som gjordes. Efter att ha varit sängliggande under två-tre veckor efter röntgen blev det en kväll väldigt svårt och ambulans fick föra mig till akuten, där jag snabbt blev vidare förflyttad till intensivvårdsavdelningen med allehanda dropp, röntgen m.m. Där konstaterades en totalinflammerad tjocktarm och ändtarm som snarast måste bort men läkare ville ”vätska upp" mig först - så en veckas intensivbehandling med dropp i alla dess former blev det och sedan en tarmoperation.

"En ileostomi fick det bli"

Av min läkare fick jag information om att jag skulle få en stomi?! Hade aldrig hört talas om det.
- En påse på magen, sade han då, och min första tanke var:
- Tack gode Gud att jag är gift redan och har två barn, för att få man och barn var det väl inte tal om när man hade en påse på magen.

Men jag hade inget val, en ileostomi fick det bli, och jag blev också lovad att jag skulle bli frisk!

Rehabiliteringen gick bra och jag lärde mig att sköta ileostomin. På 70-talet var det inte så bråttom att skicka hem patienterna så jag fick stanna på sjukhuset till jag kände mig säker och det tog nästan tre veckor. Jag minns en natt jag vaknade och hade så ont i tänderna och jag kunde inte begripa varför. Då drog jag mig till minnes att jag ätit en skorpa dagen innan, alltså tuggat på något, vilket jag inte kunnat göra på lång tid och det hade gjort att jag fick ont i tänderna. Det var en underbar känsla att kunna tugga mat igen efter så lång tid med ingen mat alls eller endast flytande.

Jag har inte skaffat fler barn, men nu vet jag att det i de flesta fall inte är några problem med en graviditet. Det är många stomiopererade som har fått barn. Dessutom vet jag att det inte heller är några problem med att hitta en partner eftersom jag skilde mig efter några år och träffade en ny man 1982 som jag har levt med sedan dess.

Jag hade min ileostomi till 1994 och det var aldrig några större problem om jag skötte mig med riktig mat och motion. Bra bandage fanns det, så det var endast vid några tillfällen det släppte. Jag fick av min läkare erbjudande om att få gjort en reservoar, en s.k. Kocks blåsa. Även om jag inte haft några direkta problem med att ha påse på magen så skulle det väl ändå vara skönt att kunna vara fri från den tänkte jag och tackade ja. Efter litet strul med stopp och tarmvred efter operationen så har den sedan funderat utomordentligt.

Det är naturligtvis friare med Kocks reservoar men om den skulle börja krångla, skulle jag aldrig tveka för att göra en ileostomi igen. Jag tömmer reservoaren ca 4-5 gånger/dag och sover för det mesta hela natten, beroende på när sista måltiden på kvällen intas. Jag får vara litet försiktig med en del grönsaker och sådan mat som är svårsmält, för hålen i katetern som jag tömmer ut innehåller med är små så maten bör vara lättsmält.

Stomioperationen gav mig en andra chans

Mitt liv förändrades, ja, men inte i den negativa riktningen som jag först trodde. Jag har hela tiden sett det som att jag fick en andra chans när jag blev stomiopererad, för så sjuk som jag var i så många år och så frisk som jag blev är det bara att vara tacksam. Mycket positiv inverkan hade också ILCO, Tarm- uro och stomiförbundet, då jag på mitt första medlemsmöte hösten 1977, fick så oerhört fin kontakt med flera som varit stomiopererade i många år. Det betydde oerhört mycket att träffa andra som gått igenom samma sak och man kunde på så sätt prata samma språk. Det resulterade också i att jag varit engagerad i ILCO på lokal-, läns- och förbundsnivå i många år.