Du är här: Hem » Psykiatri » Artiklar » Panikångest

Panikångest

Att ha paniksyndrom eller panikångest innebär att få återkommande och oväntade panikattacker. Det kännetecknas av ett flertal kroppsliga symtom som åtföljs av en intensiv rädsla för att något katastrofalt ska inträffa till exempel att man ska tappa kontrollen, bli tokig eller få en hjärtattack.

Vad är paniksyndrom

Mellan attackerna finns en ihållande oro över att de ska återkomma, vilket med tiden ofta leder till ett mer eller mindre utbrett undvikande av situationer där det skulle vara svårt att avlägsna sig eller där man inte tror sig kunna få hjälp vid annalkande av en panikattack (agorafobi).

Hur vanligt är paniksyndrom?

Paniksyndrom drabbar 2-3 procent av befolkningen någon gång i livet. Omkring hälften av dessa utvecklar också agorafobi. Sjukdomen debuterar vanligen någon gång mellan sena tonåren och 35 år och drabbar kvinnor i dubbelt så hög grad som män.

Varför utvecklas paniksyndrom och vad händer i kroppen?

Det finns forskningsstöd för att paniksyndrom utvecklas genom samverkan av biologiska och psykologiska processer.

Biologiskt har man funnit att det finns en genetisk sårbarhetskomponent som yttrar sig genom överaktivitet hos det autonoma nervsystemet som styr kroppens fly-eller-fäkta reaktioner.

Denna överaktivitet kan bland annat utlösas av hyperventilering, överandning då koldioxidhalten i blodet sjunker och av störningar i överförelsen av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Därför är behandling med ett SSRI-preparat ett effektivt sätt att dämpa panikkänslor. Psykologiskt förklaras uppkomsten av paniksyndrom utifrån ett stress-sårbarhets perspektiv där en ärftlig belastning i kombination av stress och negativa livshändelser ligger till grund för utvecklandet av sjukdomen.

Vid hög stressbelastning kan kroppens livsnödvändiga alarmsystem som signalerar fara och manar till flykt, aktiveras av misstag. Om den drabbade med förnuftet inte finner någon rimlig anledning till rädsle-reaktion kan de kroppliga symtomen till exempel hjärtklappning, yrsel och tryck över bröstet och overklighetskänslan tolkas som att något katastrofalt håller på att inträffa, till exempel att man håller på att svimma, få en hjärtattack eller att man ska göra något okontrollerat.

Dessa katastrofala tolkningar av symtomen ger hjärnan nya farofyllda impulser vilka i sin tur spär på rädsle-reaktionen som snabbt kan eskalera och kulminera i en panikattack.

De kroppsliga reaktionerna vid panik är helt ofarliga och skiljer sig inte fysiologiskt från annan rädsla, det enda som skiljer sig är tolkningen av dem. De leder varken till hjärtinfarkt, svimning, psykos eller något annat farligt. Men det är vanligt att de tolkas så.

Efter upplevelsen av en panikattack följer ofta en ihållande rädsla för att den ska återkomma, en så kallad förväntansångest. Denna leder dels till en överdriven bevakning av kroppen då minsta kroppsliga symtom, som tidigare skulle passerat obemärkt uppmärksammas. Dels leder rädslan till ett mer eller mindre utbrett undvikandebeteende som innebär ett undvikande av situationer där det skulle kunna vara svårt eller pinsamt att fly eller söka hjälp.

Sådana ställen kan vara offentliga platser såsom affärer, köer, kommunaltrafik, hos frisören eller ställen som den drabbade tror skulle innebära fara till exempel fysisk ansträngning och att fara långt ifrån sjukhus vid rädsla för hjärtfel.

Tillsammans samverkar den överdrivna uppmärksamheten på kroppen och undvikandet till ökad spänning och hotupplevelse vilket banar vägen för nya panikattacker. Den drabbade kan tro att det är dessa försiktighetsåtgärder som hindrar den tänkta katastrofen från att inträffa. I och med undvikandet får den drabbade aldrig veta att försiktighetsåtgärderna är helt onödiga och istället gör att paniksyndromet kan vidmakthållas.

Psykologisk behandling

Kognitiv-beteendeterapi (KBT) har visat sig vara en mycket effektiv metod för att behandla paniksyndrom på relativt kort tid med varaktiga resultat. I behandlingen får patienten lära sig hur kroppsliga reaktioner, tankar och beteenden samverkar för att skapa och vidmakthålla paniken.

Patienten får även lära sig biologiska fakta om rädsle-reaktionen som är viktiga för att eliminera de katastrofala tolkningarna. Till exempel att rädsle-reaktionen lägger sig automatiskt efter en stund om man utan något säkerhetsbeteende stannar kvar i den panikskapande situationen.

Att man således inte kan fastna i paniken och att rädslan inte leder till psykos eller hjärtattack. Man får sedan praktisk hjälp med att träna på att känna symptomen som uppstår vid panik så de avdramatiseras. Detta gör man dels genom att med olika tekniker framkalla kroppsliga symtom och dels genom att gradvis konfrontera och stanna kvar i de situationer som brukar framkalla panikattacker (så kallad exponering in vivo).

Till en början kan det vara värdefullt att exponera sig för panikframkallande situationer tillsammans med psykologen/terapeuten och terapisessionerna kan då ske till exempel på gågatan, på kafé, i tunnelbanan eller annat lämpligt ställe. Med rätt utförd och upprepad exponeringsträning brukar det i allmänhet gå relativt snabbt att vända den negativa spiralen och patienten kan sedan fortsätta träningen på egen hand och gradvis utsätta sig för svårare situationer som planeras i samråd med psykologen/terapeuten.

Många har även god hjälp av att lära sig en avslappningsteknik som de kan använda under exponeringsträningen. Mycket hög ångest och/eller samtidig depression kan göra det svårt att utföra exponeringsträning. Man kan då ha hjälp av att samtidigt behandlas med ett antidepressivt SSRI-preparat (se nedan).

Medicinsk behandling

Medicinsk behandling bör i möjligaste mån kombineras med Kognitiv Beteendeterapi då ångestproblematiken annars ofta återuppstår efter avslutad behandling. Den medicinska behandlingen av paniksyndrom domineras av den nya generationens antidepressiva preparat s.k. SSRI-preparat (selektiva serononinåterupptagningshämmare). Hos ångestbenägna individer har man funnit störningar i flödet av signalsubstansen serotonin i hjärnan.

SSRI-preparatens uppgift är att återställa flödet vilket minskar panikkänslorna.

Den första tiden kan den ökande serotoninhalten medföra att man mår sämre och till och med får mer ångest. Detta är normalt och bör avta inom några veckor. Beträffande biverkningar så är SSRI-preparaten mycket bättre än de äldre antidepressiva medicinerna och de är inte beroendeframkallande.

Det ska dock nämnas att de har en dämpande inverkan på sexlusten vilket kan uppfattas som negativt. Lugnande mediciner så kallade bensodiazepiner, kan på läkares inrådan tas under en kort period men bör i möjligaste mån undvikas då de är alltför ångestdämpande vilket gör exponeringsträning ineffektiv. Bensodiazepiner är dessutom beroendeframkallande.

Vad kan du själv göra?

Du kan enligt beskrivningen för psykologisk behandling ovan börja träna dig på att utsätta dig för situationer som du känner obehag inför eller undviker helt. Gör gärna en lista över situationer som du ordnar hierarkiskt och börja med något som väcker lite lagom obehag. Tag gärna med en vän som du litar på och som du tror kan vara ett bra stöd. Berätta för denne vad du behöver träna på och samtala om hur ni kan försvåra övningarna allteftersom. Om du till exempel vill träna dig i att kunna åka t-bana ensam till arbetet kan du träna genom att vännen åker i en t-bane vagn och du i en annan.

Lär dig en avslappningsteknik som du kan tillämpa när du känner dig spänd och ångestfylld. Till exempel finns avslappningsband att köpa på Apoteket. Lär dig andas med lugna, långsamma andetag med magen. Om du känner tendens till att hyperventilera kan du dra ett djupt andetag och hålla andan en liten stund och sedan försöka andas långsamt.

Alternativt kan du sätta händerna som en skål för näsa och mun och andas, på så vis andas du in din egen utandningsluft vilket återställer balansen av koldioxid i blodet och har en lugnande inverkan.

Artikeln är baserad på:

Diagnostic and statistical manual of mental disorders. DSM-IV. (1994). American Psychiatric Association. Washington, D.C., 1994.

Barlow, D.H. (1993). Clinical handbook of psychological disorders. Second edition. New York: Guilford Press.

Paniksyndromet. Diagnos, samsjuklighet och behandling. (1998). Persson, T., Lorentzon, S., Westling, B.E., & Svensson, Å. Pfizer.

Uppdaterad den: 2005-09-20

Författare: Jenny Koertge, leg. psykolog

Uppdaterare: Stina Nordqvist, journalist