Glaskroppsavlossning

Ögat kan liknas vid en sfär som är utfylld av en geléaktig substans som kallas för glaskroppen. Den består till 99 procent av vatten, resten utgörs av bindväv och hyaluronsyra.

Glaskroppen är helt genomskinlig och belägen bakom linsen. Det finns inga blodkärl i glaskroppen och den sitter fast på tre ställen inne i ögat.
 
När ögat åldras ändras konsistensen på glaskroppen, från geléaktig till mer flytande. Det gör att det kan skapas fickor, vilket kan leda till att glaskroppen faller ihop och lossnar från sina fästen. Detta är ett mycket vanligt fenomen hos äldre, runt 60 procent av alla personer i åttioårsåldern drabbas av detta. Avlossningen kan komma hastigt eller vara utdragen över flera månader. Det är vanligare att närsynta personer drabbas.

Symtom

De vanligaste symtomen kan upplevas som blixtar, ett ökat antal eller nytillkomst av svarta prickar, fläckar, hårstrån eller andra mönster. Typiskt är att dessa följer blickriktningen, med viss eftersläpning. Glaskroppsavlossningen smärtar inte, men patienter med avlossning kan ibland uppleva suddig syn.

När glaskroppen kollapsar kan det uppstå dragningar i näthinnan som orsakar nervimpulser, som man uppfattar som blixtar. Vid mer sällsynta och allvarligare fall av glaskroppsavlossning, kan en bit av näthinnan dras loss, ibland även med en liten blödning som följd. Denna absorberas vanligen av kroppen efter en tid.

Undersökning

Eftersom glaskroppsavlossning kan ge skador på näthinnan, skall man uppsöka ögonläkare som kan undersöka ögat i mikroskop. I vissa fall kan det bli aktuellt med laserbehandling för att ”täppa till” skadan på näthinnan. Om man upplever kraftigt nedsatt syn eller att en ”gardin eller ridå” begränsar synfältet skall man ta kontakt med ögonklinik för en skyndsam undersökning.

Prognos

Detta är en godartad sjukdom i de flesta fall, även om besvärande rörliga mönster kan finnas kvar i ögat i flera månader, ibland upp till sex månader eller längre.

Är du sjukvårdspersonal?
Läs mer om glaskroppsavlossning på NetdoktorPro

Uppdaterad den: 2011-11-14

Författare: Elisabeth Aurell, specialist i ögonsjukdomar