Depression i olika kulturer

Sjukdom, såväl psykisk som fysisk, finns i och påverkas av den sociokulturella kontexten (kulturella och sociala beteenden). Fattigdom, social utslagning och dåligt politiskt inflytande, samt svårighet att anpassa sig i samhället är sammankopplat med ökad psykisk ohälsa.

Hur en sjukdom kommer till uttryck, liksom uppfattningen av vad som skall räknas som sjukdom, varierar mellan olika kulturer. Dessutom varierar förklaringarna till hur en sjukdom uppkommer, liksom den efterföljande behandlingen.

De olika diagnostiska system (DSM eller ICD) som idag finns för att beskriva och kvantifiera psykisk sjukdom är i sina huvuddrag en produkt av ett västerländskt kristet/judiskt tankesätt. Beskrivningarna av de olika sjukdomstillstånden är fenomenologiska (det vill säga på förhand bestämda sjukdomssymtom ligger till grund för den diagnos som ställs), de innehåller även kvantitativa (hur mycket) och temporala element (hur länge). Olika symptom tillmäts olika hög grad av diagnostiskt värde.

Psykossjukdomar

Avseende psykotiska sjukdomar har det visat sig att dessa uppvisar likartade symptom oavsett vart man lever i världen. Det är exempelvis lika vanligt med schizofreni (en typ av sjukdom med psykotiska symptom) i världens alla befolkningar. Ungefärligen 1% av världens befolkning drabbas någon gång i livet av någon form av schizofrenisjukdom.

Affektiva tillstånd

När det gäller de sjukdomar som innefattar symptom avseende stämningsläge (t ex deprimerad eller manisk), affekter (känslotillstånd), somatisering (psykiska problem som kommer till uttryck i form av värk, smärta m m) och mer komplexa psykologiska fenomen, är det betydligt svårare att jämföra olika kulturers diagnostik med varandra.

I vissa språk/kulturer saknas själva ordet "depression" (bland indianer från Nordamerika och hos vissa folkslag i Sydostasien). Detta innebär naturligtvis inte i sig att det fenomen som vi skulle kalla för depressionssjukdom inte finns bland dessa folk.

Sjukdomen egentlig depression innefattar, enligt våra diagnostiska system, ett symptom som beskriver fenomenet nedstämdhet. Därtill finns mer kroppsliga komponenter i form av aptitnedsättning, sömnstörning och eventuella somatiseringssymptom. Denna dualistiska uppdelning i kropp och själ är ett uttryck för ett tänkesätt som i många kulturkretsar upplevs som totalt oförståeligt.

Symptomet nedstämdhet är för den västerländske psykiatern ett huvudsymptom. Detta förutsätter i sig ett antagande om vad som är "normala" affekter. De kroppsliga symptom som en individ uppvisar vid en depression är ofta typiska för en viss kultur och lätta att känna igen, medan symptomet nedstämdhet i en del kulturer saknar mening. Där kan depressionssjukdomen uppfattas som en rent kroppslig sjukdom med ungefärligen de manifestationer som vi anger i våra västerländska diagnostiska system.

Diffusa kroppsliga sjukdomssymptom hos människor från t ex Sydostasien kan därför i sig vara ett tecken på depressionssjukdom - utan att man egentligen, trots noggrann anamnes (intervju med patienten), kan påvisa några tecken på nedstämdhet. Men också dessa patienter har nytta av behandling mot depression.

Affektspel

En annan aspekt är huruvida det är accepterat att i en viss kultur ge uttryck för mycket starka känslor som ilska, sorg eller förtvivlan. Människor från Polynesien ger sällan uttryck för ilska, det anses där vara en känsla som man inte ska uppvisa. I andra kulturer omgärdar man ilskan med en rad olika attribut, vilka gör ilskan till en helt accepterad affektyttring. I den iranska kulturkretsen anses det fullt accepterat att öppet ge uttryck för mycket starka känslor av sorg och förtvivlan medan det i den kinesiska världen anses helt oacceptabelt.

Hur man definierar vad som skall anses vara sjukt och friskt skiftar således beroende på utifrån vilken kulturkrets man väljer att definiera problemet.

Suicid

Självmordet, den desperata och deprimerade människans sista utväg, omges även det av en uppsättning tabun. I kristet-judiskt tankesätt, liksom inom islam anses livet vara en gåva vi satts till att förvalta. Självmordet blir utifrån ett sådant tankesätt en stor synd. I shintoismen och buddismen, de två dominerande religionerna i Japan, anses inte självmord på samma sätt vara en synd - vilket säkerligen är en förklaring till de relativt höga suicidtal som kan ses i Japan. Men sociokulturella olikheter svarar sannolikt enbart för en del av förklaringen till skillnaderna i antal självmord världen över. Viktigare faktorer i ett land torde vara välstånd, framtidsutsikter, alkoholkonsumtion etc. Självmordsfrekvenserna i de postkommunistiska och fattiga staterna i Östeuropa är generellt mycket höga.

Många patienter har annan kulturell bakgrund och är utlänningar i vårt land. På grund av det riskerar de att utsättas för en rad sociokulturella problem (migration, fattigdom, socialt utanförskap eller diskriminering och rasism) som infödda svenskar slipper i högre utsträckning. Detta påverkar också den psykiatriska sjukligheten. Det finns därför en risk att se psykisk sjukdom i invandrargrupper som ett uttryck för kulturell olikhet snarare än för politiska och ekonomiska orättvisor. Kunskapen om den sociala kontextens betydelse för utvecklingen av psykisk ohälsa måste förbättras.

Referenser

Culture & Psychiatric Diagnosis- a DSM-IV perspective. American Psychiatric Press 1966

Migration and Health-Epidemiological Studies in Primary Health Care, Jan Sundqvist, Akademisk avhandling, Lund, 1994

Statistik från WHO

Uppdaterad den: 2005-11-02

Författare: Lars Davidsson, överläkare, specialistläkare i allmänpsykiatri, England

Uppdaterare: Stina Nordqvist, journalist