Du är här: Hem » Barn » Artiklar » Skelning

Skelning

Skelning uppstår när ögonen inte är parallella, vilket i sin tur innebär att samma bild faller på olika ställen på näthinnan i de båda ögonen.

Skelningen kan vara av olika slag beroende på typen av felställning:

  • Inåtskelning
  • Utåtskelning
  • Vertikal skelning
  • Latent skelning

Orsak, utveckling, komplikationer och behandling av skelningen är beroende av många faktorer. Vanligen börjar skelningen vid något eller några års ålder. En skelning kan även uppträda i vuxen ålder. Skelning som börjar i vuxen ålder orsakas oftast av en skada eller förlamning av en eller flera ögonmuskler eller nerverna som styr ögonmusklerna.

Orsaker

Man tror att cirka fem procent av alla barn har skelningsbesvär. Man beräknar att cirka 60 procent av skelning hos barn har ärftliga orsaker. Oftast hittar man inte orsaken till skelningen. Ibland orsakas den medfödda skelningen av medfödda sjukdomar i ögat, till exempel gråstarr (grumling av ögats lins).

Inåtskelning (esotropi) är den vanligaste formen hos barn. Den kan antingen vara medfödd eller debutera efter sex månaders ålder. Den medfödda eller infantila formen börjar innan sex månaders ålder och är oftast kombinerad med översynthet. För att se skarpt måste barnet ändra brytkraften i linsen (ackommodera) och då påverkas ögonaxlarna, och riktas då inåt. Detta kallas esotropi. Vid skelning är kopplingen mellan förmågan till ändring av ögats brytkraft och ögats rörelser störd, och ena ögat dras inåt mer än det andra.

Utåtskelning (exotropi) är mer sällsynt. Den är oftast förvärvad och kan också ses hos vuxna. Utåtskelning i tidig ålder kan bero på en okorrigerad närsynthet på ett eller båda ögonen.

Vertikal uppåt eller nedåt skelning (hypertropi respektive hypotropi) beror oftast på störningar i ögonmuskulaturen. Ibland kan det vara kombinerat med både inåt- och utåtskelning.

Latent skelning orsakas av obalans mellan musklerna i ögonen, vilket leder till skelning endast i vissa situationer. Man kan ha latent inåtskelning, utåtskelning, uppåt- eller nedåtskelning. Man beräknar att omkring 70 till 80 procent av befolkningen har sådan situationsberoende skelning. Patienterna märker av skelning när de är trötta, stressade eller vid sjukdom. Den här typen av skelning kräver oftast ingen behandling.

Symtom

Barn anger sällan några besvär. Det lilla barnets hjärna undertrycker mycket snabbt bilden från det skelande ögat för att undvika dubbelseende. Börjar man skela i skolåldern eller senare förekommer alltid dubbelseende, och den skelande personen blundar ofta instinktivt med ett öga.

Vilka är riskerna med skelning?

Den allvarligaste risken med skelning är att synutvecklingen hämmas hos barnet. Hos det nyfödda barnet är inte synförmågan helt utvecklad. Denna utveckling sker snabbt under de första levnadsåren, och fortsätter långsammare upp till tolvårsåldern. För att synen på ögat skall utvecklas fordras att ögat används, att synimpulser uppfattas av syncellerna och fortleds till syncentrum i hjärnan. Hos små barn som skelar undertrycks synimpulserna från det skelande ögat, för att hjärnan inte ska uppfatta dubbelbilder. Detta leder till att synutvecklingen stannar upp, och till och med kan gå tillbaka. Det skelande ögat kopplas så att säga bort, eftersom dubbelbilderna stör. Resultatet blir en synnedsättning.

Den hämmade synutvecklingen är den allvarligaste risken vid skelning. Risken för en sådan hämning är större ju mindre barnet är och ju mer stabil skelningen är.

Hos större barn (över tolv år) eller vuxna finns inte någon risk för hämning av synutvecklingen eftersom synförmågan hos dessa är stabil. Nedsatt stereoseende (djupseende) är ytterligare en följd av skelning. Om synförmågan inte utvecklats innan åtta till tolv års ålder blir synnedsättningen bestående.

Behandling

Alla som skelar eller börjar skela skall undersökas av ögonläkare. Finner läkaren ett brytningsfel provas glasögon ut och de skall bäras ständigt. Ibland kan det bli aktuellt med kontaktlinser till spädbarn. I en del fall försvinner skelningen när barnet börjar använda glasögon, och då behövs ingen annan behandling än kontroller upp till skolåldern.

En viktig del av behandlingen hos små barn är att förhindra att synutvecklingen hämmas på det skelande ögat, som beskrivits ovan. Detta sker med "lappbehandling". Efter ögonläkarundersökning brukar den fortsatta behandlingen skötas av ortoptister som har specialkunskap om skelningsbesvär. En lapp sätts för det friska ögat så att barnet tvingas använda det skelande. Därmed ges förutsättningar för att synutvecklingen ”kommer i gång”. Lappbehandlingen fortgår sedan tills synförmågan är lika bra på bägge ögonen.

Kvarstår skelningen trots glasögonen kan operation på ögonklinik övervägas. Vid operationen flyttas fästet för en eller flera ögonmuskler, så att ögonen har lättare att ”stå rakt”. Barn sövs under operationen, men för vuxna räcker lokalbedövning vid detta ingrepp.

Efter sju till åtta års ålder är det oftast ingen idé att fortsätta med lappbehandling, då synfunktionen inte längre kan påverkas. Hur lappbehandlingen genomförs beror på barnets ålder, graden av synnedsättning och skelningens art.

Uppdaterad den: 2012-10-04

Författare: Elisabeth Aurell, specialist i ögonsjukdomar

Uppdaterare: Per Sandkull, specialistläkare inom ögonsjukdomar, Stockholms Ögonklinik vid Sophiahemmet