Du är här: Hem » Artros » Artiklar » Artros

Artros

Eftersom artros enligt WHO är en av de åkommor som orsakar störst global sjukdomsbörda är det många som kommer i kontakt med artros, antingen genom att det drabbar oss personligen eller som nära anhörig.

Bakgrund

Artros, som är vanligare än diabetes och hjärtsvikt, ger kraftig funktionsnedsättning och kostar stora summor pengar. Globalt uppskattas att cirka 10 procent av männen och 20 procent av kvinnorna över 60 år har artros i någon led. I åldrarna 35-54 år har ungefär 5 procent av befolkningen artrostecken som syns på röntgen. Under 45 års ålder drabbas män oftare än kvinnor, medan kvinnor drabbas oftare över 55 års ålder. Orsakerna till detta är inte klarlagda. I Sverige beräknas ytterligare 26 000 individer per 1 miljon invånare ≥45 år söka vård för artros år 2032 jämfört med de 300 000 som sökte 2012.

Vanligen drabbas knän, höfter och händer. Fingrarnas ytterleder kan bli knotiga, stela och ömma. Tumbasen är en annan vanlig plats för artros som i senare stadier ofta ger deformitet. Ryggbesvär i medelåldern beror vanligen på artros i diskarna och i de många små lederna mellan kotorna. Intressant nog ses förändringar ofta på röntgen utan att ge symtom. Vid artros i stortåns bas kan tån stelna.

Artros är en kronisk sjukdom och förekomsten av röntgenologisk artros ökar också med stigande ålder. Det betyder inte att ålder är en självklar riskfaktor för artros. Att artrosförekomsten, prevalensen, ökar med stigande ålder beror snarare på att exponeringstiden för de olika riskfaktorerna ökar; ju äldre man blir desto längre tid har riskfaktorn fått verka.

Litet om leder

Skelettet ger vår kropp stadga. För att vi ska kunna röra oss är skelettet avdelat med leder på strategiska platser. En av ledens viktigaste vävnader är brosket, som utgör ledens glidyta. Brosket är den blåskimrande vävnaden man ser när man delar på en kycklingled. Skelettet och brosket tar tillsammans hand om den belastning som tyngdkraften utsätter oss för när vi går. Det är intressant att det sammanlagt bara finns några millimeter brosk i våra leder medan det finns mer än en meter ben. Hur klarar den ringa mängden brosk, som dessutom måste ha ett extremt lågt glidmotstånd, lägre än is, av att hantera samma belastning som det ”långa” skelettet utsätts för? Kanske är det mer anmärkningsvärt att många kan leva ett liv utan att utveckla artros än att några får artros?

Brosk är en komplex vävnad som enklast beskrivs som en komposit bestående av ett finmaskigt nätverk som är utfyllt av en vattenfas innehållande en koncentrerad gel av negativt laddade molekyler (glykosaminoglykaner). Glykosaminoglykaner är beståndsdelen i preparat som ibland används vid artros även om evidensen för preparaten är mycket svag. Det finurliga med broskets konstruktion är att de negativt laddade molekylerna medför att positiva joner tillsammans med vatten sugs in i brosket. Fibernätverket spänns ut vilket ger brosket dess unika egenskap; förmågan att hantera belastning. Brosket en mycket dynamisk vävnad som känner av vilka krav som ställs på leden; vid gradvis och måttligt ökande krav anpassar sig brosket och dess motståndskraft mot yttre påfrestningar förbättras.

Riskfaktorer

De viktigaste riskfaktorerna för artros är övervikt, ledskada, muskelsvaghet och ogynnsam belastning. En ökning med fem enheter i BMI (Body Mass Index, kg/m2) medför cirka 35 procent högre risk för knäartros och en tioprocentig ökad risk för artros i höften.

Inom idrotten är menisk- och korsbandsskador vanliga. Den som får en skada i unga år, utan att erhålla rehabilitering och råd om aktivitetsmodifiering och muskelträning kan utveckla artros redan i 30-40 årsåldern.

Det är också välkänt att arbete som innehåller moment av att sitta på huk eller stå på knä ökar risken för artros i knä och höft. Således visar studier på ökad artrosrisk bland annat för lantbrukare, brevbärare och golvläggare.

Varför får man artros?

Som framgår av riskfaktorerna för artros har belastning och biomekanik stor betydelse vid artros. Vid varje steg, rörelse eller lyft utnyttjas musklernas förmåga att bromsa upp den belastning som läggs på våra leder. Detta skyddar lederna. En svag muskel och dåligt koordinerad rörelse ökar därför risken för överbelastning på leden. Vid artros föreligger dessutom ofta en försvagad lårmuskel. Man har vidare kunnat visa att benträning minskar smärtan och förbättrar funktionen hos patienter med knä- och höftartros. Om överbelastningen av brosket blir långvarig skadas glidytorna långsamt och broskvävnaden i leden bryts ned. Detta leder till gradvis broskförlust med stor risk för försämrad funktion och smärtor.

Hos en yngre individ som drabbas av en allvarlig knäskada som leder till att delar av menisken måste tas bort kommer meniskens skyddande funktion att påverkas, vilket medför att belastningen på ledens glidytor ökar. Hos en överviktig person kan risken för artros minska om man förbättrar sin muskelfunktion och styrka så att man bättre bär upp sin vikt.

Hur vet jag att jag har artros?

Debuten av artros kommer ofta smygande, med ökande stelhet och belastningssmärta som första symtom. Ibland kan symtomdebuten i knäet komma mer plötsligt, ofta orsakad av en obetydlig vridning som normalt inte skulle ge symtom. Symtomen är ofta skiftande, så att perioder av försämring vanligen följs av perioder med minskade besvär. Längden på dessa perioder av försämring och förbättring kan variera från dagar till månader och från individ till individ.

I ”artrosknäet” gör det oftast ont på insidan av knäet, medan rörligheten oftast är god – medan höftartros tidigt ger nedsatt rörlighet. Typiskt vid höftartros är också att det är svårt att sitta med korsade ben och ta på sig strumpor och skor. Smärtan som först uppkommer vid belastning och senare även i vila, är ofta förlagd till ljumsken men strålar ibland även ut eller ner i benet.

Hur ställs diagnosen artros?

Många förknippar artros med röntgenologiska förändringar. Det är viktigt att känna till att tiden mellan första symtom och synliga förändringar på röntgen ofta är mer än tio år. Socialstyrelsen har också i de Nationella riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar bestämt att artros ska diagnostiseras utifrån sjukhistoria och klinisk undersökning, eftersom många lider av ledbesvär och artros utan att röntgen kan påvisa några förändringar. Risken för dessa patienter är att diagnos och behandling försenas. En röntgenundersökning behövs således inte för diagnostisera sjukdomen.

Magnetkameran (MR) har förmåga att med stor känslighet påvisa förändringar i en led. Dessa är dock ofta ospecifika och inte relaterade till de aktuella besvären. Därför ska MR endast i undantagsfall användas när artrossymtom föreligger. Annars finns risk för felaktig och fördröjd behandling.

Vårdkedjan vid artros

De flesta personer med artros söker först hjälp via primärvården som i okomplicerade fall ställer en korrekt diagnos och påbörjar behandling. Hos sjukgymnast eller arbetsterapeut kan man få kunskap om hur man ska hantera sitt vardagliga liv och få ett individuellt träningsprogram utformat. De kan också göra en utredning och se vad man kan göra för att förbättra situationen i hemmet och på arbetsplatsen.

Erfarenhetsmässigt vet man att unga idrottande individer som utsätts för kraftigt våld ibland ådrar sig en medial (på insidan) meniskskada, vilken vid undersökning av knäet ger ömhet i mediala ledspringan och vilken kan behöva opereras. Ofta ogrundat drar man därför slutsatsen att medial ledsmärta hos den medelålders individen beror på en ”skada” på menisken som också behöver opereras. Vad som är viktigt att känna till är att vid artros har de allra flesta förändringar på sin menisk. Ibland börjar artrosen med meniskförändringar. Dessa förändringar ses ofta vid en MR. Risk finns att MR-svaret reflexmässigt leder till artroskopi. Dessa meniskförändringar är dock inte en skada och botas inte med artroskopi. De är ett tecken på artros och ska därmed behandlas i enlighet med riktlinjerna för artrosbehandling. En mycket illustrativ studie utförd på normalbefolkningen visar att var och varannan person i övre medelåldern har synliga meniskförändringar vid MR utan att ha besvär från sina knän.

Flera studier visar att vid artros och meniskskador i den medelålders populationen har artroskopi inte annan effekt än placebo (utan verkan av själva kirurgin). Eftersom artros på kort sikt är ofarligt, medan en operation alltid medför risker, är det klokast att först behandla artrossjukdomen, inklusive meniskförändringen, med träning och information enligt gällande evidensbaserade riktlinjer. De flesta patienter blir då bättre. Skulle det inte hjälpa efter cirka tre månader kan kirurgi övervägas.

Vilken behandling finns mot artros?

Enligt Socialstyrelsen ska artros behandlas med information, långvarig övervakad träning samt vid behov med viktkontroll. Som vid alla kroniska sjukdomar har livsstilen stor betydelse för hur artrossjukdomen utvecklas. Positivt är att mycket av det som minskar symtomen vid artros, också är verksamt mot diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar. Å andra sidan vet vi hur svårt det är att komma igång med olika åtgärder som förbättrar hälsan. Vid artros gör det dessutom ofta ont när man börjar träna och man kan bli osäker på hur man ska genomför sina övningar. Generellt kan man dock säga att även om smärtan kan vara nog så besvärlig så är den inte farlig. Ofta är det emellertid en bra ide att vända sig till en sjukgymnast som kan hjälpa till att ta fram ett individuellt träningsprogram samt bedöma behovet av ytterligare åtgärder som exempelvis artrosskola.

Effekter av motion

Några av de positiva effekterna av fysisk träning är att smärtan minskar, musklerna blir mer rörliga och starka, det är lättare att hålla vikten – och man mår man bättre psykiskt. Motion som promenader, cykling, simning, styrketräning och stavgång är bra, både för att förebygga och lindra artros. Vid promenader och stavgång kan det vara skönt att ha bra, stötdämpande skor. Den bästa träningen är den som blir av, så försök hitta träningsformer som du vill utöva ofta, helst varje dag. Minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag är en bra rekommendation. Kombinera gärna med vardagsmotion – som att gå eller cykla till jobbet och ta trapporna istället för hiss och rulltrappa.

Gå ner i vikt

Att gå ner i vikt kan förbättra din artros avsevärt om du är överviktig. Övervikt innebär en extra belastning för kroppens leder. För en lyckad viktminskning bör du satsa på bra och näringsriktig mat och inte tänka kortsiktigt. Inför små förändringar stegvis. Att gå ner ett halvt till ett kilo i veckan är en lagom viktminskningstakt för hållbart resultat. Kom ihåg att det kan vara enklare att satsa på att bli starkare och bättre kunna bära upp din vikt än att börja behandla din eventuella övervikt!

Skydd och stöd

Hjälpmedel eller ortoser för att klara av aktivitet i vardagen eller för att klara av att genomföra rekommenderad träning kan ibland användas. Knäskydd kan ibland kortvarigt hjälpa vid knäartros, men de ersätter aldrig den muskulära rehabiliteringen. Har man en knäskada kan vissa skydd vara bra speciellt då du idrottar. Vid höftledsartros kan en käpp ge bra stöd vid promenader. Det finns även hjälpmedel och skydd vid tumbasartros. Hjälpmedel för stöd och skydd köper du på apoteket. Hör med din sjukgymnast för mer information om vilka hjälpmedel du kan ha nytta av.

Läkemedel

Det finns idag inget läkemedel eller naturmedel som har specifik effekt mot artros. Ibland behövs farmakologisk behandling mot smärtan, vanligen används i första hand paracetamol. NSAID (antiinflammatoriskt) ska användas med försiktighet, särskilt om patienten är äldre än 75 år – och den ökade risken för hjärtinfarkt, stroke och njurpåverkan ska alltid beaktas. Enligt riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar berättigar de tidigare så vanligt använda läkemedlen glukosamin och hyaluronan inte längre till läkemedelsrabatt då studier inte har kunnat visa på specifik effekt.

Prognos, protesoperation och komplikationer

Det kan vara svårt att säga någonting om hur sjukdomen utvecklas i det individuella fallet. Prognosen är i allmänhet god vid artros om man följer sitt egenvårdsprogram. Inte så sällan kan sjukdomsförloppet helt stanna upp.

Ungefär 25 procent av alla individer med artros blir aktuella för en protesoperation. Blir man orörlig för länge ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. Så om smärtorna blir för stora och förekommer alltför ofta samt om livskvaliteten sjunker för mycket ska man genomgå en protesoperation. I artrossjukdomens slutstadium är framförallt höft- och knäledsproteser mycket framgångsrika. I Sverige görs omkring 30 000 sådana operationer per år.

Risken att få en infektion i samband med en ledprotesoperation i Sverige är låg, långt mindre än en på hundra. För att minimera infektionsrisken sker operationen enligt speciella rutiner och med antibiotikaprofylax. Det finns också risk för blodpropp i benet, men denna risk minskas genom tidig rehabilitering och läkemedelsprofylax. Efter en protesoperation finns alltid en risk för att protesen ska lossna men man räknar med att mer än 90 procent av proteserna sitter fast betydligt längre än 15 år.

Läs mer om olika typer av artros »

Är du sjukvårdspersonal?
Läs mer om artros på NetdoktorPro » 
Hitta ICD-10/diagnoskod för artros »