Artros

Artros är en av de tio sjukdomar som orsakar störst global sjukdomsbörda. Globalt uppskattas att cirka 10 procent av männen och 20 procent av kvinnorna över 60 år har artros i någon led.

Bakgrund

Artros är enligt WHO (The Global Burden of Disease, 2004) en av de tio sjukdomar som orsakar störst global sjukdomsbörda. Globalt uppskattas att cirka 10 procent av männen och 20 procent av kvinnorna över 60 år har artros i någon led. Män drabbas oftare än kvinnor i åldrarna under 45 år, medan kvinnor drabbas oftare över 55 års ålder. I Sverige beräknas cirka sju procent (drygt 300 000 personer) av befolkningen över 45 år söka vård för artros under en femårsperiod. Vanligen drabbas knän, höfter och händer. Ryggbesvär i medelåldern beror vanligen på artros i de många små lederna mellan kotorna.

Orsaker

Det är inte helt klarlagt varför man drabbas av artros. Vid artros uppstår av okänd orsak en ökad nedbrytning av broskvävnad i leden. Balansen mellan nybildning och nedbrytning av så kallade matrixmolekyler blir störd, vilket leder till broskförlust utan kompensatorisk nybildning. Många riskfaktorer är kända, liksom att belastning och mekaniska förutsättningar spelar roll. Exempelvis är förhållandet mellan vikt och muskelfunktion av betydelse. Högre vikt kräver bättre muskelkraft och koordination för att ge att tillräcklig ledskydd vid belastning.

Symtom

Huvudproblemet för patienten är smärta vid rörelse och belastning. Ibland i senare stadier tillkommer också vilovärk och nattliga smärtor, speciellt vid höftartros. Parallellt med att ledytorna successivt skadas och bryts ned blir ledfunktionen nedsatt, vilket leder till minskad fysisk aktivitet och sämre hälsorelaterad livskvalitet.

Diagnos och undersökning

Många förknippar artros med röntgenologiska förändringar. Röntgen påvisar dock endast relativt avancerade skador när sjukdomen pågått många år och ledytan till stora delar redan saknas. Många lider av ledbesvär och artros utan att röntgen kan påvisa några förändringar. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar fastslås att artros främst ska diagnostiseras med hjälp av sjukdomshistoria och klinisk undersökning.

Magnetkameran (MR) har förmåga att med stor känslighet påvisa förändringar i en led. Dessa är ofta ospecifika och inte relaterade till de aktuella besvären. Därför ska MR endast i undantagsfall användas när artrossymtom föreligger. Annars finns risk för felaktig och fördröjd behandling.

Behandling

I artrosens slutstadium kan framförallt höft- och knäleder framgångsrikt ersättas med protes. I Sverige görs cirka 30 000 sådana protesoperationer per år. Emellertid blir högst 25 procent av alla individer med artros aktuella för operation.

Enligt Socialstyrelsen är behandlingen för artros långvarig övervakad träning, information, smärtlindring samt vid behov viktkontroll. Hos patienter med knäartros uppträder lårmuskelsvaghet tidigt och ett par studier talar för att muskelsvaghet också bidrar till artrosutveckling och knäsmärta. Benträning har visats minska smärtan och förbättra funktionen hos patienter med knä- och höftartros.

Prognos

Prognosen är i allmänhet god vid artros. En sjukgymnast kan ge goda råd om hur ben och ryggmuskler bäst tränas för att ge ledskydd. Ibland kan det vara svårt att själv komma igång med olika övningar, speciellt om det gör mycket ont och man känner sig osäker på hur man ska röra sig. Generellt kan man säga, att även om smärtan kan vara nog så besvärlig, så är den ofarlig.

Blir man orörlig för länge ökar också risken för hjärt-kärlsjukdom liksom typ 2 diabetes.

Läs mer om olika typer av artros »