Hej! För några år sedan fick en anhörig till mig diagnosen ADHD samt bipolär 2. Han är i femtioårsåldern och har haft det "jobbigt" i hela sitt liv. Jag har i huvudsak haft sporadisk kontakt med honom under hela livet men då och då tät telefonkontakt (nån vecka) när han behöver hjälp i kontakten med olika myndigheter FK, AF, psykiatri och socialtjänst. Han har sjukbidrag sedan något år. Jag har inga problem att stötta honom med fakta när han behöver min hjälp, men jag vet inte hur jag ska förhålla mej till hans olika "tillstånd". Ibland fönekar han sina diagnoser, ibland erkänner han dem. Han har kortare perioder av upprymdhet och kreativitet och kan då vara väldigt aggressiv. Han har kortare perioder av tungsinne och melankoli då han känner sig misslyckad och funderar på att ta livet av sig. Hans sinnestillstånd kan svänga också under dagen och han är full av motsägelser Hans verklighetsuppfattning är emellanåt ganska skev men emellanåt förefaller han ha insikt om sin problematik. Verkar då helt "normal". Det är väldigt förvirrande och jag vet inte riktigt hur jag ska tro eller hur jag ska bemöta honom från gång till annan. Han pratar mycket och gärna om sig själv och sin relation till olika kvinnor. Ska jag bara "hålla med honom" eller framföra mina egna åsikter när jag tycker att det låter helt galet? Han har en del utbrott och har såvitt jag känner till "slagit" vid ett par tillfällen men det är säkert tio år sedan. Han klarar inte av att leva ensam varför kvinnorna i hans liv har varit många. Han har en tendens att presentera mej i varje ny relation och vid det här laget vet jag att ingen orkar leva med honom någon längre tid. Kvinnorna ringer och frågar om hans skiftande beteende och jag är osäker på hur jag ska bemöta dem. Jag betvivlar ibland att han är rätt diagnostiserad. Den utredning som påbörjades av honom via psykiatrin är inte slutförd (enl psykiatrin), men ändå har han fått diagnoser. Min anhörig vägrar medicinering sedan han prövat Concerta och Ritalina. Då mådde han verkligen dåligt. Jag bryr mej om honom, men känner mej ganska vanmäktig. Hoppas få lite goda råd om hur jag bäst kan förhålla mej och vara ett stöd för honom. Vänliga hälsningar
Hej Cavatina!
Jag förstår att du är bekymrad och att du kan ha svårt att hantera den här situationen, särskilt som han ju tycks ha förtroende för dig och även lägga en del ansvar på dig. Du undrar framför allt hur du ska förhålla dig till funderingar han har om livet och hur han ser på sig själv och de problem han har. Du undrar också hur du ska bemöta de kvinnor han inlett relation med och som är undrande inför hans skiftande beteende efter att de lärt känna honom lite bättre, gissar jag. Du ställer dig även tveksam till hans diagnos.
När det gäller denna, är det svårt för mig att kommentera den fullt ut. Jag vet inte riktigt vilka funderingar man haft kring diagnosställandet, och du påpekar också att utredningen aldrig blivit slutförd. Jag vet inte om han fick både diagnosen ADHD och bipolär sjukdom på samma gång och av samma läkare. Jag vet inte heller om han haft regelrätta psykoser. Du skriver vidare inte om något som säkert kan tolkas som mani, snarare en växling mellan hypomana och depressiva tillstånd med kanske kortare perioder av relativ symtomfrihet däremellan. Spontant tycker jag att detta påminner starkt om ”rapid cycling” bipolär sjukdom, alltså en snabb pendling mellan uppstämdhet och nedstämdhet, även kallad bipolär sjukdom typ 2. Om detta är den verkliga diagnosen, skulle jag personligen tycka att en ADHD-diagnos inte känns lika meningsfull. Dessutom gav behandling med Concerta och Ritalina upphov till en markant försämring, vilket kan vara en indikation om att ADHD-diagnosen inte stämmer riktigt.
Jag tror att ditt problem till stor del handlar om att du har svårt att bemöta hans pessimism och uppgivenhet, när han befinner sig i faser av nedstämdhet, och hans överdrivna optimism och brist på realism, när han befinner sig i hypomana faser. Eftersom dessa humörväxlingar tycks ske ganska snabbt och tätt, är det naturligtvis extra svårt för dig att hänga med och att hitta ett bra sätt att förhålla dig. Jag förmodar att han inleder nya relationer med kvinnor när han är uppvarvad och att han då kan vara väldigt övertygande och charmerande. Detta kontrasterar naturligtvis starkt mot hur han kan te sig, när han blir deprimerad.
Det är svårt att lämna något enkelt råd. När det gäller de olika kvinnorna i hans liv, verkar det som att du i grunden upplever det svårt att gå emot dig själv. Det bästa är kanske att hålla sig så nära sanningen som möjligt, naturligtvis utan att lämna ut mer information än vad som är nödvändigt. Du kan kasnke vända på steken och fråga dessa kvinnor vad de tycker eller tror själv, så behöver du ju inte nödvändigtvis känna att du gått bakom ryggen på din anhörige.
När det gäller ditt förhållningssätt till honom, tror jag det blir enklast i längden om du är så rak och realistisk som möjligt. När han går in i en hypomani, lönar det sig dock vanligtvis inte att diskutera så mycket. Kanske är det då enklare att försöka avleda och distrahera honom.
Framför allt är det viktigt att han får rätt diagnos och rätt behandling, så att han blir stabilare i humöret.
Jag hoppas att detta svar har varit till lite hjälp i din besvärliga situation.
Med vänliga hälsningar
